SÖK
MENY
Ny roman av Lars Sund
Lars Sundn (bilden) har skrivit en ny roman, ”En lycklig liten ö”, som nyligen utkom på Söderströms förlag.
Efter genombrottet med romanen ”Colorado Avenue” och uppföljarna ”Lanthandlerskans son” och Eriks bok” i sviten med motiv från Österbotten och utvandrarnas Amerika har nog både en och annan undrat över vad Lars Sund skall komma med härnäst. Nu vet vi. Romanen ”En lycklig liten ö” utkom i början av september.
Nu handlar det varken om Österbotten eller Amerikaemigranter. Kommunen Fagerö, som står i händelsernas centrum, placerar författaren någonstans i den sydvästra skärgården. Riktigt var den ligger får vi inte veta. Spontant tänker man på Åboland, men det finns drag både i geografin och dialekten som gör att man också kan tänka på Åland. Men egentligen spelar det ingen roll. Det är en allegorisk – symbolisk – berättelse och Fagerö behöver kanske inte ens vara en kommun, det kan vara ett landskap, det kan till och med vara ett helt land eller vårt Europa i relation till den stora omvärlden.
Det som däremot har betydelse är de människor som befolkar det idylliska Fagerö, deras syn på omvärlden och deras reaktioner på denna omvärld när den småningom börjar tränga på i en form som man inte är van vid och inte riktigt kan hantera.
Lyckat grepp
Lars Sund har valt ett lyckat grepp när det gäller att föra handlingen i romanen framåt. Redan på första sidan för han in ”Skrivaren” som aktiv medagerande i handlingen, Skrivaren som framskapar berättelsen åt oss: ”I begynnelsen låg datorskärmen öde och tom och skrivarens fingrar vilade på tangentbordet.”
Jag skall ändå erkänna att jag till en början förhöll mig något skeptisk till den skröna om skärgårdssamhället Fagerö och alla dess mer eller mindre udda existenser som målas upp i de inledande kapitlen. Det hotar att bli för mycket av ordrika personteckningar. Men efter ett tag ordnar det upp sig, berättelsens huvudspår klarnar och man förstår allt mer av författarens intentioner.
Hotad idyll
Det som stör idyllen och ställer allt på ända på Fagerö är de kroppar av okända människor, män, kvinnor och barn som flyter i land eller som i en allt stridare ström fiskas upp av Fageröbor. Att begrava de första ilandflutna på församlingens gravgård är inget problem, men när antalet närmar sig hundra finns både en och annan som vill ifrågasätta och kritisera: borde man alls ha befattat sig med de döda. Borde man inte ha skeppat i väg dem ”söderut” igen? Borde inte de som blivit begravda åtminstone grävas upp igen och flyttas till någon plats utanför gravgården?
Idyll förresten, kanske är det som uppfattas som skärgårds- eller andra idyller för det mesta bara ett utanverk. Något som de människor som befolkar idyllen sällan lever upp till.
Något att tänka på
Vi får aldrig veta vad som har hänt och varifrån alla dessa döda som dyker upp vid Fagerö kommer. Det har väl ingen större betydelse heller. Det viktiga – och det som Lars Sund lyckas med – är att visa hur vi slår vakt om våra trygga nordiska samhällen och hur talet om solidaritet inte alltid håller när verkligheten tränger på.
Det han skriver ger oss något att tänka på, såväl i den åländska som i den nordiska tryggheten. Avkräver oss ett ställningstagande.
