SÖK
MENY
Om Joelpjäsen ”Undan för undan”
Om en vecka har Kappsäckteatern premiär på Joel Petterssons pjäs ”Undan för undan”.
Här ger Joel Petterson-kännaren Ralf Svenblad en inblick i pjäsens bakgrund och tillkomst. Svenblad arbetade med samma teaterstycke för drygt tio år sedan, renskrev det och gjorde i ordning ett häfte med pjästexten, inklusive kommentarer och ordlista. Av olika orsaker kom det arbetet dock aldrig att publiceras, men finns i utskrift. (Bilden ett självporträtt av Joel Pettersson i Ålands konstmuseum.)
Joel Pettersson skrev under de omkring tio år då han var aktiv som författare ett trettiotal skådespel. Många av pjäserna skrevs för att uppföras i Lemlands ungdomsförenings regi.
När Joel Pettersson 1917 blev ordförande i Lemlands ungdomsförening ägnade han mycket av sin tid just åt teatern, och på sommaren 1917 skrev han ner sina idéer under rubriken ”Huru bör ett teaterstycke inövas för att vid framförandet skänka åskådaren nöje och intresse?” Det här föredrogs troligen muntligt för Lemlandsungdomarna.
Åtminstone ett halvdussin av de petterssonska pjäserna framfördes på scenen i Lemland – på ungdomsföreningslokalen Valborg – medan författaren själv levde och verkade. Bland dessa finns stycken som ”Gammalt folk drömmer”, ”Amerkanarin” och ”Kom, kom ska vi bo på Åland”. Långt senare, från 1990-talet och framåt, har Joel Petterssons teaterstycken fått en verklig renässans med uppsättningar av ”Mammas pojken”, ”Stina-Lisa och dotren”, ”Blinda fruen” och flera andra.
Flertalet av de nu nämnda pjäserna är kortare stycken. ”Undan för undan” omfattar däremot 95 foliosidor i manuskript, och den är ändå ofullbordad – av de tre delarna är den sista bara påbörjad.
När man tittar igenom Joel Petterssons manuskript slås man av en avgörande skillnad mellan prosastyckena och pjäserna: För prosan gäller att det finns mycket som skrivits i flygande fläng, helt spontant som det verkar, och flera av manuskripten är bitvis svåra att dechiffrera. Pjäserna däremot är nästan alltid prydligt präntade och har rimligen föregåtts av någon sorts utkast och skisser. Bevarade sådana utkast är det ont om – kanske gick de verkligen till eldtände. Till ”Undan för undan” finns i alla fall några skisser i behåll, kortfattade noteringar om huvudlinjerna i pjäsen. Det är ju särskilt lyckligt i det här fallet, när stycket är ofullbordat. Genom utkasten får vi veta något hur författaren har tänkt sig fortsättningen och slutet.
”Undan för undan” är odaterad, vilket är naturligt då manuskriptet inte har färdigställts. Men också här har vi tur. Joel Pettersson nämner i ett brev till Werner Eker i mars 1920 att han under vintern skrivit på tre olika teaterstycken. Det sista, skriver han, är en ”ful svartmålning av livet”. Men det stycket orkade han inte i land med.
Undan för undan har just underrubriken ”svartmålning”, och att författaren inte mäktat med slutet stämmer också – alltså bör pjäsen ha tillkommit någon gång i början av 1920.
Vårvintern 1920 känner Joel Pettersson en stark längtan efter något större och vidare än det ganska instängda livet tillsammans med de åldriga föräldrarna i stugan i Norrby. Fadern hade sommaren innan fyllt 80 år. I det brev till Werner Eker som nyss nämndes beklagar sig Joel – ja, det låter som ett nödrop:
”Eker! Vad skall jag göra? Jag känner sån längtan bort från hemmet. Den längtan är inte från i går. Närapå så gammal som mitt lillfingers nagel. Samma längtan drev mej in på artistlivet, fastän jag där blev uttråkad – inga outtröttlig häller – och kom i kollision. Men längtan förtär mej. Bror min och jag hade det så fint överläst. Han skulle vara borta på sjön och si på världen i två år; sedan skulle han komma hem och bli bonde. Och jag skulle få flyga. Men bror min blev begraven i Mexikanska viken och jag får gå hemma hop med far min och mor. Jag kan inte lämna dem ensamma. – – –
Va ska jag taga mej till? Om jag skulle få tillfälle att skriva i tidningar. Jag kan visserligen skriva och dikta och lägga i hög, men det är inte nog. Det är någonting inom mig som är otillfredsställt. Jag måste något mera – det måste bli till en mening det som jag gör. Annars orkar jag inte leva. – – -”
Vad av Joels känslor som återspeglas i ”Undan för undan” är inte så uppenbart, men att författarens sympati ligger hos sytningsgubben är inte så svårt att se, och instängdhet är något som har drabbat gubben, liksom den har drabbat författaren, även om sytningsgubbens dörr är mer påtagligt igenspikad.
Motivet med en sytningsgubbe – en som bor på undantag – låg nära till hands för Joel Pettersson, eftersom det fanns en sådan gubbe inhyst i det petterssonska hemmet under hela Joels uppväxttid. Enligt kyrkboken hette han Anders Lundell, var född 18.5.1827 och dog 6.10.1912.
Vi får naturligtvis inte tolka pjäsen som en sann beskrivning av förhållandena i Joels hem kring sekelskiftet. Det fanns många andra gamlingar som levde på undantag i byarna och hade det torftigt och som kan ha varit förebilder. Pjäsen speglar snarast känslor hos författaren än den yttre verkligheten. Upplevelser från barndoms- och ungdomstiden har däremot säkert betydelse för motivvalet.
Bland Joel Petterssons manuskript, i samlingen i Ålands landskapsarkiv, finns tre olika utkast till handling i ”Undan för undan”.
Det kortaste utkastet, som antagligen är den första skissen, ger en bild av ursprungsidén:
”Farfar, gubben med pipan i mun, gårdens vakande samvete. Lär barnen läsa som småa och lär dem fin, god livssyn. Far och mor ä ena rysliga materiella människor. Dom bryr sej inte om om dom inte följer hederns bud, bara dom kan förtjäna men bevara ett yttre sken av hederlighet. Barnen viljelösa, goda hopmed goda mänskor, onda hopmed onda. Far och mor driver dom in i penningsamlande och nojslystnad. Det går neråt. Dom löper från fest till fest, trötta dagen efter och slöa, inte intresse för någonting. Kamraterna [?] kommer med sina små friska glädjeämnen och samspråkar. Barnen slöa och likgiltiga. Jobberi och otukt. Grannens pojke blir kommunalordförande – det grämer otroligt. Mor [?] diktar i sonen att anstifta mordbrand. Grannens flicka har blivit student och fått plats på folkhögskolan. Mor skickar dottern till stan i butik. Sonen blir upptäckt som mordbrännare och fängslas. I samma tag kommer det order att dotren är sjuk i stan, ohyggligt nedfläckad av könssjukdom och aldrig blir folk. Då pevar sig mor över barnen, hur galna dom blitt fast hon alltid villa dom så väl.”
En mycket moralisk historia, således, enligt planen. I skiss nummer två är stycket uppdelat i fyra delar, och den första delen har fått en ganska detaljerad handling. Joel har dock inte följt det schemat särskilt nära när han sedan kommit i gång med skrivandet.
Av skiss nummer tre finns inte allt i behåll, bara utkast till slutet av den första delen samt till hela den tredje delen och en epilog. Den tredje delen är tänkt att börja just så som den faktiskt blev skriven, med deklarationsbestyr och med sonen Emil inblandad i skumma affärer. Kvar från den första skissen finns mordbrandstemat: mor inspirerar sonen att sätta eld på grannarnas halmstack. Medan elden sprider sig över granngården kommer dottern hem, sjuk av syfilis. Så hörs rop utanför:
Det brinner, det brinner! Röken tränger in. Vinden har vänt till nordost. Stugan står i ljusan låga. Mor, far och Emil skyndar ut, men dotren gömmer sig i en knut. Hon tänker låta elden förinta sig.
I epilogen uttalas så sensmoralen: ”Som man lever, så får man dö, det går undan för undan.”
Syndastraffet är väl i tydligaste laget för att pjäsen enligt sitt schema skall bli trovärdig. Kanske insåg Joel det, och hade därför svårt att genomföra hela stycket.
Kvaliteten i ”Undan för undan”, så som den nu är skriven, kommer inte så mycket av de yttre ramarna, utan av Joel Petterssons förmåga att ge liv åt texten med den suveränt återgivna dialekten och att klä alltsammans i en dräkt som gör att man känner igen sig. Om det i skissen kortfattat sägs att gubben längtar bort, blir det så mycket påtagligare och färgrikare när han skriver ut det:
”- – – va sir jag då jag tittar genom lilla fönstre här? De ä bara mörka tallskogin dännan och de där kärre och lillakammarin och breve lillakammarin han där tisslin som allti står å skriker härrens förbannelse över menskorna mot.”
