SÖK
MENY
Om undret vid Rosenstrasse
Hur kunde detta hända, har man ofta frågat sig. Varför kunde nazistregimen i Tyskland genomföra judeutrotningen utan att ett gammalt kulturfolk som det tyska reagerade?
Stora delar av den tyska befolkningen accepterade, ja, till och med välkomnade raspolitiken och många tog för sig när judiska familjer fördrevs från sina bostäder och deras egendom beslagtogs.
Varför reagerade så få när judar tvingades bära en gul davidsstjärna, när de fick handla mat endast en timme per dag, när deras matkuponger berättigade till en betydligt mindre ranson än tyskarnas, när de var förbjudna att lämna sin stadsdel, inte fick åka spårvagn, inte gå på bio, på teater, konserter? För att inte tala om när deportationerna till dödslägren började.
Och detta gällde människor som själva identifierade sig som tyskar, som i många fall hade kämpat för Tyskland under första världskriget och som dittills hade levt helt integrerade i det tyska samhället.
Motstånd
Det finns ändå några exempel på motstånd, som resulterade i att nazisterna ändrade sig. Det ena gällde eutanasipolitiken som gick ut på att man genom att ta livet av ”mindervärdiga individer”, t.ex. utvecklingsstörda och sinnessjuka, skulle förbättra folkstammen. Ett sådant program drogs igång och hade ”resulterat” i ett tusental avlivade, men efter att anhöriga högljutt började protestera lades programmet på is.
Likaså drog regimen tillbaka ett projekt att förbjuda krucifix i kyrkorna efter att man i det katolska Sydtyskland kraftigt protesterade.
Blandäktenskap
Ett tredje exempel är de judar som levde i så kallade blandäktenskap, det vill säga var gifta med en ”arier”. Regimen hade länge utövat påtryckning på den tyska parten och uppmanat dem att ta skilsmässa från de ”smutsiga judesvinen”. Dessa påtryckningar gav emellertid klent resultat och i början av 1943 beslöt propagandaminister Joseph Goebbels att Berlin skulle göras judefritt. De allra flesta ”vanliga judar” hade redan förpassats till dödslägren.
Gestapo arresterade under sedvanligt brutala former cirka 1700 judar i blandäktenskap. De internerades inför den slutliga transporten i en fastighet vid Rosenstrasse. Nu reagerade makarna till de inspärrade och demonstrerade högljutt under en hel vecka på Rosenstrasse. Gestapo hotade att skjuta och demonstranterna drog sig tillfälligt undan men kom hela tiden tillbaka.
Efter en dryg vecka gav regimen faktiskt efter och de inspärrade släpptes. Av de mycket få judar från Berlin som överlevde kriget utgjorde just dessa en mycket hög procent.
Berörande bok
Om dessa spektakulära händelser har amerikanen Nathan Stoltzfus skrivit en berörande bok. Med oändlig möda har han grävt i arkiv, rest omkring för att få tag i överlevande och deras släktingar och han har till och med lyckats få intervjuer med överlevande nazister som varit aktiva kring dessa händelser.
Stoltzfus följer ett antal ”blandfamiljer” ända från det nazistiska maktövertagandet 1933 och fram till krigets slut. Det var en ständig kamp, grannar och nära släktingar som tog avstånd och som t.o.m. fungerade som angivare. ”Milstolpar” som Kristallnatten och Nürnbergslagarna, som fråntog judarna alla medborgerliga rättigheter, och så kulmen för denna grupps del, arresteringarna och demonstrationerna, som mot alla odds gav resultat.
Vågade inte
Varför gav regimen efter här? Ja, Stoltzfuss teori är att regimen inte vågade utmana, eftersom man var mån om ett folkligt stöd i det ”totala krig” som Goebbels och Hitler hade proklamerat efter fiaskot i Stalingrad. Dessutom visste man att man genom att hota blandäktenskapen på sätt och vis motverkade sin egen grundideologi. Den tyska familjen var en av grundpelarna i den nazistiska retoriken.
Stoltzfus bok är som sagt berörande. Man berörs av den osannolika förnedring den judiska befolkningen fick utstå och av den seghet och det hjältemod som många visade t.ex. just vid Rosenstrasse. Men Stoltzfus förskönar inte, det fanns också på den judiska sidan sådana som gjorde allt för att rädda sitt eget skinn på bekostnad av andra.
En fråga som Stotzfus ställer är: Hade det gått att undvika Förintelsen, om ”vanliga hyggliga tyskar” hade reagerat? Hans svar blir ett ja; Hitler framhöll otaliga gånger att hans maktutövning var beroende av folkets stöd och hade folk tydligt protesterat hade nazisterna helt enkelt inte vågat genomföra sin ohyggliga raspolitik.
Kvar står alltså frågan, varför reagerade man inte? Som läsare av boken frågar man sig, hur skulle jag själv reagera i motsvarande situation?
Läs Stoltzfus bok, den ger anledning till nyttig eftertanke. ”Världen är alltför farlig att leva i, inte på grund av de människor som begår illgärningar utan på grund av dem som står bredvid och låter dem göra det”, skrev Albert Einstein.
