SÖK
MENY
Omvälvande Sibeliusafton
Konsert: Sibeliuskonsert till förmån för Unicef. Fredag 26 oktober kl 19.00, S:t Görans kyrka, Mariehamn.Annika Sjölund, sopran. Andreas Nyberg, violin. Fabian Dahlström, presentation. Mariehamnskvartetten. Kaj-Gustav Sandholm, dirigent, orgel och piano. (På bilden Annika Sjölund)
Som ett stort, tungt, originellt och dramatiskt musikaliskt monument, uthugget och mejslat i äkta finländsk granit, kan man karakterisera tonsättaren Jean Sibelius samlade verk.
Ursprungligen siktade han på violinistkarriär men blev i stället stjärna på det musikaliska komponerandets himmel. Sibelius är Finlands mest kände tonsättare genom tiderna. Hans symfonier spelas om och om igen. Hans violinkonsert finns i dag i över 200 olika inspelningar, och den är alltjämt föremål för stort intresse runt om i den internationella musikvärlden.
I år har det förflutit 50 år sedan Jean Sibelius gick ur tiden. Minnet av honom har firats på olika håll i Finland. I Mariehamn uppmärksammade man Sibeliusjubileet med en konsert på fredagskvällen till förmån för Unicef. Mariehamns församling stod som arrangör.
Sibeliuskännare
Programmet bestod av körsånger, framförda av Mariehamnskvartetten, solosånger, violinkompositioner, ett orgel- och ett pianostycke. Dessutom fick publiken sjunga med i ett par kända Sibeliuspsalmer.
Programnumren presenterades och ställdes in i ett sammanhang och i en tidsram av Sibeliuskännaren Fabian Dahlström.
Aggressivt
Efter den inledningsvis dystra och hårdkokta orgelintradan sjöng Mariehamnskvartetten två korta sånger, som Sibelius komponerat med ett mer lättsmält och mindre kompakt uttryck. Kören visade upp sitt register från aggressivt, vasst fortissimo till försiktigt pianissimo.
Sopranen Annika Sjölund gav sig i kast med flera av Sibelius mest kända och omtyckta solosånger till pianoackompanjemang av Kaj-Gustav Sandholm. De är högst profana och texterna till dem platsar inte särskilt bra i kyrkorummet. Framförandet var det annars inget större fel på i de för både sångerska och pianist krävande verken.
Tonspråket genomsyras av kontraster och rörelse. Skirhet och förtätning avlöser varann i dessa sånger. Ändå kan man skönja hur Sibelius använder vissa, nästan förutsägbara, kompositions- och formmallar, som han fyller med innehåll, temperament och färg utifrån textunderlaget.
Resultatet är gott hantverk. Och bitvis väldigt vackert. Det gäller inte minst i ”Säv, säv, susa”.
Man måste även minnas att då dessa sånger skrevs för hundra år sedan var de minst sagt djärva och nyskapande mot bakgrund av den tidens gällande idiom. I exempelvis ”En slända” kadenserar solisten på flera ställen i ekvilibristiska melodislingor a cappella, ett slags spontan naturjojk mitt i det omkringliggande romantiserande landskapet.
Pianostycket ”Granen” andades återhållen vals som stundom fläktade, stundom stormade mellan det täta grenverkets gröna valörer och spretiga barr.
Brandlarm
I de fyra violinstycken som Sibelius skrev 1915-1917 visade unge Andreas Nyberg att man kan få ut mycket ur en violin. Han spelade säkert och inkännande. Det bekanta stycket ”Romance” och det efterföljande ”Religioso” kunde inte annat än träffa rätt med fina linjer, legaton och nyanseringar. ”Rigaudon”, sist i sviten, var det enda verket under kvällen där Sibelius tillät sig själv att le med en gnutta större uppsluppenhet.
Det blev annars en verkligt omvälvande afton. Inte bara med tanke på det kraftfulla, dramatiska och intensiva tonspråk som möter i Sibelius kompositioner. Mot slutet av konserten slocknade nämligen takkronorna i kyrkan på grund av något elfel. Det kändes som ett slags improviserad koreografi till Sibelius ofta mörka tongångar.
Men detta var tydligen inte tillräckligt. Snart utlöstes även brandlarmet och brandkår och ambulanser infann sig. Den rätt välfyllda kyrkan måste utrymmas för en stund, även om elden inte var lös. Detta kändes väl dramatiskt och förtog tyvärr en del av den musikaliska stämningen för kvällen.
Konsertbesökarna blev hänvisade till trakteringen i församlingshemmet. En stund senare kunde de söka sig tillbaka till kyrkan för att som final lyssna till Finlandiahymnen, ursprungligen skriven enbart för symfoniorkester, men småningom arrangerad för manskör av Sibelius själv och textsatt av Joel Rundt.
