Ålands 33 orgelfestival. Öppningskonsert i Jomala kyrka med Dan Karlström, tenor, Annika Leppälä, oboe och Markus Malmgren, orgel. (På bilden Karlström).
Det är en vacker sommarkväll som andas frid efter midsommarfirandet. Ett sjuttiotal åhörare har sökt sig till Jomala kyrka, och hälsas välkomna till den trettiotredje Åländska orgelfestivalen av dess primus motor Henryk Gwardak. Erland Mattson tar sedan vid genom att kunnigt och lagom lättsamt och personligt orientera oss bland verken, där merparten av musiken består av sång – fastän vi är på orgelfestival. Orgeln fick leva ett relativt tillbakadraget liv under kvällen och den synligaste kontrahenten var helt klart tenoren Dan Karlström; inget fel med det, men visst hade det varit roligt att höra mer av Markus Malmgren.
Karlström framförde idel örhängen såsom ärkeängeln Uriels aria ur Joseph Haydns ”Skapelsen”, Ombra mai fu ur Händels opera ”Xerxes”, César Francks ”Panis Angelicus”, Carl Sjöbergs ”Tonerna”, Hugo Alfvéns ”Jag längtar dig” och som pampig avslutning Beethovens ”Guds lov i naturen”. En hel del nummer att visa upp sin tenorröst i, med andra ord. Och det var säkert många som kommit just för att höra ”hemmasonen” sjunga.


Stor röst
Karlström är en liten man med stor röst, och det var skönt att lyssna till honom i ett utrymme som rymde hans stämma. Jag har hört honom i S:t Görans kyrka i Mariehamn och den kändes liten. Nu fick Karlström blomma upp, och jag upplevde hans sång som mera balanserad och kultiverad.
Personligen njöt jag mest av de små nyanserna som den andlöst vackra sluttonen i Hugo Alfvéns tonsättning av danska Tove Ditlevsens ”Så tag mit hjerte” eller den lågmälda tolkningen av Kaj-Erik Gustavssons Lagerqvisttonsättning ”Det är vackrast när det skymmer”.”Ingemisco” ur Verdis Requiem satt också fint för Karlströms röst. Men det är en smaksak om man dras till det storslaget pampiga, märgfulla eller det mera romans-aktigt nyanserade. Ett litet frågetecken sätter jag vid uttalet av vissa vokaler, som känns breda – att danskan inte är helt lätt att bemästra är en sak (en känd sak%u07EA) – men varför är stränder är strändÄ och ära Ara?


Bra kombination
Orgel oboe = sant! Det lät fint om den kombinationen. Oboen smalt så väl in i orgelklangen att den blev som en extra orgelpipa. Oboen utgjorde ett fint komplement till Karlströms röst, till exempel ”Panis Angelicus” fick en extra dimension av oboen. För mig blev kvällens höjdpunkt Cesár Francks ”Prélude”, fugue et variation som framfördes på orgel och oboe.
Preludiet bjöd på andlöst vacker melodi, och sedan temat presenterats i fugan, bytte Annika Leppälä ut sin oboe mot ett engelskt horn vars mjuka mörka klang blev en smekning för örat. I variationerna återvände vi sedan till den inledande melodin och oboens ljusare mera intensiva klang. Ett skönt avbrott före de avslutande sångerna. Markus Malmgren bytte nu i några sånger ut orgeln mot piano, som han hanterade både känsligt och pianistiskt, och en konsert som kanske var lite i längsta laget med tanke på att den var utan paus närmade sig sitt slut. Publiken var full av entusiasm efter avslutande ”Guds lov i naturen” och bad om mer. Vi fick höra ”Nessun dorma” (ingen sover%u07EA) ur Puccinis opera ”Turandot”. Det var klart Dan Karlströms kväll.
Sommarkonserter har sin fördel: många dröjde kvar en stund på kyrkbacken och småpratade och smälte sina intryck av konserten – det tar vi oss sällan för i vinterkylan!

LENA SVARTSTRÖM

Nästa konsert under festivalveckan är i kväll, tisdag, kl. 20 i Finströms kyrka med kammarensemblen Via Regale och Ingmar Hokkanen vid orgeln. I dags kl. 12 kan man också höra Jan H Börjesson berätta om orgelvård i S:t Görans kyrka.