SÖK
MENY
Roligt elände med friskt mod
Teater: Konsten att begrava en kärring. Text: Mikael Niemi. Regi: Synnöve Westerberg. I rollerna: Gun Lindman, Hans Westerlund, Lisbeth Weckström, Kenneth Lindblom, Sofia Tuominen, Pernilla Gabrielsson, Ingemar Johansson, Andreas Lindblom och Edvard Dahlén. Premiär på Högtomt i östra Saltvik i fredags. Ytterligare fem föreställningar ges till och med 31 mars. (På bilden, från vänster: Gun Lindman, Hans Westerlund och Lisbeth Weckström.)
Scenografin är enkel. Ett köksbord, stolar, en soffa, en gungstol och så trasmattor som hänger från taket. Trasmattorna ger djup åt scenen och ger bra in- och utgångar för skådespelarna. Dessutom kan mattorna tolkas symboliskt; som livets väv som går ömsom i ljust, ömsom i mörkt.
Det är mycket positivt att teateramatörerna i Östra Saltviks ungdomsförening i samarbete med regissören Synnöve Westerberg vågar och vill ta sig en modern teaterpjäs i stället för de säkra korten – en revy eller en dörrsmällarfars i tre akter. En sådan här pjäs ställer sina krav på skådespelarna och amatörerna Saltvik har tagit sig an utmaningarna med friskt mod och entusiasm.
Konsten att begrava en kärring är en svart pjäs men det är ett dråpligt elände. Hur bedrövligt det än är får sig publiken många rejäla skratt.
Driver med allt
Mikael Niemi driver med en rad nutidsfenom i pjäsen. Med de överentusiastiska kulturarbetarna som med sin akademiska framtoning dyker ner i verklighetens djupa dalar och med byråkrater som följer idiotiska regler och bara ställer till elände för vanligt folk. Journalistiken får sig också en släng av sleven när lokalbladets reporter dyker upp och ber ”invaliden” falla en extra gång och alla i familjen att se riktigt fattiga ut när han skall fotografera dem.
De fyra i familjen – eller rättare sagt fem för man skall inte glömma farmor – är inga normal-Svenssons precis men de känns igen. Att pjäsförfattaren valt att placera fyra så pass udda existenser i en och samma familj hör till förmodligen till det dramaturgiska greppet – det blir helt enkelt mer livat så.
Pjäs i pjäsen
Mamman i familjen ”hjälper gamla”, företrädesvis män med pengar. Pappan har misslyckats med att tjäna pengar och drömmer om en miljon, dottern är polioskadad för att pappan vägrade låta henne få vaccin som liten eftersom det var syndigt – han var på den tiden Jehovas vittne – och sonen är narkomanen som suttit på kåken.
En vacker dag dyker två kulturarbetare upp hos familjen och vill att de skall vara med i en ”krispjäs” och på det sättet får man en pjäs i pjäsen och det har sina intressanta effekter.
De invändningar man kan ha gäller själva manuset. Det hänger inte ihop till alla delar och ibland faller man som åskådare av vagnen. Vart bar det hän nu då – och varför? Ibland känns det som om författaren kastat in något, som han kunnat formulera lustigheter om, men utan att det har sitt sammanhang i pjäsen i övrigt. Och varför dottern i familjen är klädd som värsta gammelmormor är också svårt att förstå.
Amatörerna gör överlag bra prestationer. Om man skall framhålla några blir det kanske Kenneth Lindblom och Hans Westerlund. Kenneth är riktigt bra som den knarkande sonen och låter bli att ta i för mycket i en roll som förmodligen kan fresta till övertoner. Hans är naturlig i sin roll som pappan som är lätt att tycka om trots alla tillkortakommanden.
