I lördags var det dags för konst- och musiknätverket FrauVonDa att hålla sin visuellt bearbetade musikföreställning ”Hidden Songs of the Baltic Sea” ombord på museifartyget Pommern, ett slags allkonstverk på temat Östersjön under ledning av Claudia van Hasselt och Nicolas Wiese, omgärdat av en intervjufilm med biologen Tony Cederberg som introduktion, och ett slutsamtal med deltagare från showen som pricken på i:et. Förfilmen satte stämtonen för själva allkonstverket, för i den var livsmiljöfrågan i Östersjön ur ett biologiskt perspektiv centralmotiv.

”Hidden Songs of the Baltic Sea” är ett mångdimensionellt allkonstverk med höga ambitioner, skrivet utifrån idén om att mycket är mer: här samsas samtidigt skriven musik, förinspelade ljudfiler, improviserade akustiska och elektriska element, text på både svenska och engelska och en på duk projicerad film av Johan Karrento. Själva huvudtemana, som alltså rör väsentliga frågor om tid, överlevnad och miljö, är förstås stora och brännande aktuella, och bågen är snudd på farligt spänd: den uttalade målsättningen att nå utöver den mänskliga tidsålderns alla berättelser låter kanske en aning uppblåst, men under föreställningens gång blir det klart att föresatsen mycket väl kan ha relevans.

Det under föreställningen skildrade – i många avseenden ett slags abstraherad historik i fem ”akter” om havets historia i förhållande till människan – utgår från livet både ovan och under vattenytan. Narrativet spänner över tusentals år och framhåller den utveckling som skett och sker i och med rovdriften, klimatförändringen och den allmänna nedskräpningen i haven. Hur ska ett konstverk med dessa ambitioner, som dessutom har föresatsen att arbeta mångdimensionellt med en mängd olika konstnärliga grepp, lyckas med uppgiften att hålla åskådarens fokus?

”Blå skymningsdager”

I det aningen trånga men mycket stämningsfulla utrymmet inne på Pommern sätts stämtonen med den aningen klaustrofobiska inledningsmusiken, först lugnt, sedan mera intensivt. Stämningen går igen i lejonparten av föreställningen, med vissa avstickare till mera jovialiska tongångar och rent av krigiska läten: instrumenteringen och röstanvändningen hos den (delvis?) improviserade sången är dynamisk och varierad. Lokalen är sänkt i ett slags blå skymningsdager som är mycket stämningsfull och erinrar om det grönaktiga ljuset som tränger ner under havsytan.

I alla fem akter används liknande ljudkällor utifrån på Åland förinspelade ljudupptagningar, och de vidmakthåller tillsammans med instrumenten (bland annat kontrabas, elgitarr, kantele, xylofon) den mestadels kusliga känslan som darrar i luften. Bortsett från vissa mera psykedeliska och barocka inslag är själva den ödesmättade effekten (utan att bli sökt) byggd på en blandning av ljudliga element hos de olika instrumenten. Det är intressant att höra hur dynamiken fungerar så väl mellan elektroniska källor, sång, trummor och uppförstärkt akustisk instrumentsektion. Å andra sidan kunde man kanske tänka sig flera dramatiska element på scenen (skådespel, uppläsare?), eftersom filmens uttrycksmedel (filmen pågår hela tiden och interfolieras med textfragment och uppläsningar) kan te sig en aning uttjatade.

Genom eoner

Akt för akt ackumuleras de olika elementen, och tematiken rör sig, via istiden, kring livets återkomst, Antropocen osv., in i något slags visioner: själva rörelsen i tid kan räknas i tusental år, och snart märker man hur brett föreställningens egentliga tidspektrum är; vi färdas genom eoner, ibland på bara några minuter, vilket, paradoxalt nog tycks problemfritt då det finns gott om rymd och intensitet i det framställda.

Texten som inflikas i föreställningen i såväl uppläst form som i skriven form på duken, är ett slags vetenskaplig (havs)poesi, som tillför en saklig och mera objektiv dimension till det framställda. Pikant är att alla ljuden är inspelade i anslutning till åländska havsmiljöer, färjornas ljud, undervattenslivets ljud, lätet av is mot is, is mot stål eller is mot berg. Havet bubblar och fräser, skummar och flödar, vilket ges uttryck både visuellt och akustiskt: ljudbilden går från att påminna om jetplan, via något av barnets joller, till ljudet från gåtfulla tång-miljöer; det är delvis upprymmande, delvis plågsamt.

Omvälvande

Det centrala blir naturligtvis främst den musikaliska upplevelsen, och kanske inte samspelet mellan bilden, texten och musiken. Själva bedömningen av verket måste utgå från frågan: smälter de olika delarna samman på ett smakfullt sätt, eller blir allt en enda gröt av stridiga impulser? Detta allkonstverk har, som sagt, en mycket hög ambitionsnivå; vilket kan sägas motiveras av dess angelägenhetsgrad. Det är ingen överdrift att Östersjön lever under en mångfald av olika hot och extremförhållanden, och inte minst framkallar föreställningen åtskilliga tankeställare som har att göra med själva organismnaturen hos haven, samt vilken människans roll kunde vara i förbättringen av dess omvårdnad.

En anmärkning i det rent visuella kunde vara att det är en aning svårt att se texten på scenen i det något trånga utrymmet där publiken är tämligen inpackad (som sillar?) framför scenen: det man tagit in på stämning har man eventuellt förlorat i utrymme. Men jag skulle nog vilja hävda att verket i sina intimaste (och mest hjärtskärande) ögonblick får det att värka i själen av både ett sorts ansvars- eller skuldkänsla och en estetisk upplevelse. Man kunde till detta tillfoga att sådana ögonblick av sann musikalisk njutning som infinner sig mot slutet inte är helt vanliga i den moderna konstmusiken.

Det känns som om man varit med om något omvälvande.

Mer läsning

Polsk kaptens dröm gick i uppfyllelse – att övernatta på Pommern

Fluga startade brandlarm på Pommern

Kulturupplevelse för alla sinnen på Pommern i höst