Nya Åland välkomnar stolt en medielegendar som ny kolumnist: den finlandssvenske journalisten Jan Mosander. I sex decennier har den mångfaldigt prisbelönte reportern verkat i finländsk och svensk tidningsvärld, i radio och på tv, med en kuslig förmåga att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle.

Året var 1966 och en pank och missmodig 22-årig statsvetarstudent vid namn Jan Mosander läste Hufvudstadsbladet på universitetsbiblioteket i Helsingfors. En liten notis förkunnade att en svenskspråkig journalistutbildning skulle startas på social- och kommunalhögskolan. Hm, tänkte Jan.

– Jag tog mod till mig och gick upp dit. De tände och skickade mig på praktik tre månader på tidningen Västra Nyland i Ekenäs. Redan andra dagen kände jag att det var detta jag ville syssla med, berättar han för Nyan.

Jans far var chef för Astra i Finland och hans mor tog hand om hemmet. Reaktionen på att sonen ville bli ”murvel” var inte direkt jublande:

– Mamma hade hoppats på att jag skulle jobba på bank. Hon slog händerna för ansiktet och sade: ”Herregud! De super ju bara på tidningarna!”

Journalistpriser

Det går inte att sammanfatta Jan Mosanders illustra karriär på denna korta plats. Nog är att säga att han tog steget över till den svenska mediavärlden 1968, då han började på Expressen, och att han sedan dess arbetat som reporter och utrikeskorrespondent i såväl tidningar som på radio och tv och blivit en ikon för de efterföljande journalistgenerationerna. Han har tilldelats ett flertal journalistpriser, bland annat Stora Journalistpriset i kategorin radio 1987, (när han tillsammans med Börje Remdahl och Thorbjörn Spängs avslöjade mutorna i Bofors Indienaffär).

Till berättelsen om Jan Mosander hör också att han ofta råkat befinna sig på plats när dramatiken utvecklat sig på det internationella planet. Han befann sig i München som korre för Expressen vid PLO-attacken 1972 mot Olympiska spelen, han befann 25 mil från Harrisburg vid kärnkraftsolyckan 1979 och ett år senare var han den förste västjournalisten på plats i Polen när arbetarna på Leninvarvet i Gdansk gick i strejk och Lech Wałęsas inträde i världspolitiken inleddes.

– Det är bara slumpen, säger han lugnt.

Ålandskoppling

Vad kanske färre vet är att han har en stark koppling till Åland. Hans farfar K G E Mosander flyttade till Åland från fastlandet 1907 och blev kyrkoherde i Mariehamn. Hans far Eric föddes på Åland och familjen hade stuga i Lemland fram till mitten av 1950-talet.

I sin första kolumn tar Mosander upp sin familjs historia i ett både tragiskt och kusligt perspektiv. Det handlar om hans fars, och fem andra unga ålänningars, frivilliga deltagande på den vita sidan i det finska inbördeskriget – och hur åtminstone fadern vid 16 års ålder kom att ingå i en arkebuseringspluton.

– Det var krig, de var unga pojkar. Det jag mest har funderat över är hur deras föräldrar tänkte när de släppte iväg dem, inte minst på hur min farfar resonerade. Han var visserligen nationalistiskt sinnad, men ändå. Hade jag haft en son hade jag aldrig släppt iväg honom som sextonåring, ut i krig.

– Det funderar jag fortsatt över. Hur tänkte de, när deras pojkar gick ut över isen?

Har du något råd till unga journalister idag?

– Man måste tro att det finns hopp, även om det är tufft för faktabaserade journalister idag. Men finns det en vilja och en tro på att man ska kunna uträtta något, då tycker jag att det är värt ett försök.

– Och börja i landsorten eller på en lokalradiokanal. Där frodas journalistiken fortfarande.

Läs Jan Mosanders första krönika för Nya Åland här! 

TEXT:

Michael Hancock

michael.hancock@nyan.ax

Mer läsning

Min anknytning till Åland

Vad är journalistik värt?

Cyniskt och populistiskt av tidningen Åland