Det talas mycket om de åländska kommunernas ekonomi, men mindre om deras särart. Nyan har i sommar bett Ålands kommundirektörer att beskriva sitt förhållande till kommunen de arbetar i och kommunens förutsättningar för framtiden.I dag har det blivit dags för Erik Brunström, Vårdös kommundirektör.

Som född och uppvuxen i en skärgårdsnära kranskommun till Stockholm, med en åländsk far, har jag alltid förundrats över och fascinerats av det åländska samhället och dess utpräglade särarter. Jag har nu bott här i 20 år och hunnit arbeta för både näringslivsorganisationerna och snart 15 år inom det kommunala. Med det har jag fått god insyn i olika delar av det åländska samhället.

Åland är vackert. Men det som gör oss unika är inte vår helt fantastiska natur och skärgård. Liknande finns på andra håll i vår omgivning, betydligt närmare från Sveriges och Finlands större städer. Med vår befolkning, blott som en svensk snittkommun, skulle vi även i andra avseenden kunna vara som vilket annat skärgårdssamhälle som helst i något av våra grannländer. Men det är vi inte. Det som mer än något annat utmärker och präglar Åland är vår extrema småskalighet och grad av lokal självstyrelse, med stark närdemokrati och samhällsservice som når ända ut i yttersta periferin.

Att på 30 000 invånare ha en hel ”statsapparat”; egen regering och lagstiftande parlament, plus landskapsförvaltning, vårdapparat, egen polis, postväsende, högskola med mera, är imponerande. På det har vi hela 16 små kommuner och ännu fler daghem, skolor, äldreboenden och kommunala serviceenheter av olika slag, ända ut på skärgårdsöarna. Så ser det inte ut i vår omvärld i övrigt.

Även i det privata näringslivet är småskaligheten påtaglig. Vi har fortfarande många små enskilda butiker, små lantbruk och egna förädlingskedjor och med det tillgång till mycket ”härproducerat”.

Kultur- och föreningslivet blomstrar. I varje liten kommun finns bibliotek och teaterscener, publicerade författare samt en uppsjö av olika lokala föreningar för gammal och ung. Och frivilliga brandkårer. Vi är nog brandbilstätast i världen.

Inom idrotten har vi många och små klubbar med verksamhet utspridd i landskapets olika delar, och även nationella ligalag i fotboll och många framstående idrottare och idrottsprestationer. Inte heller i fråga om medieutbud förnekar vi oss, med två konkurrerande dagstidningar, egen public service med radio och TV samt en mängd privata medieaktörer av olika slag. Ordet är fritt här.

Vi är historiskt formade av bondeseglationen och sjöfartstraditionen och vi lever gott på vad den fört med sig i form av redarnäringar, banking och försäkring, tidig möjlighet till ”klassresor” samt allmänt vidgade vyer. Trots denna vår litenhet och vårt geografiskt isolerade läge är vi allt annat än inskränkta eller inavlade. Här finns ett kosmopolitiskt sinne med öppenhet för, nyfikenhet på och intryck från omvärlden, och en mycket diversifierad befolkningsstruktur.

Vi är som humlan som inte borde kunna flyga, men som inte inser eller bryr sig om det utan gör det ändå. Med kämpaglöd, envishet, företagsamhet och viss bångstyrighet tar vi oss fram och utvecklas som välfärdssamhälle.

Den här småskaligheten kostar förstås något litet extra, och den medför viss sårbarhet och begränsningar i kompetensförsörjning et cetera, och den passar inte alla. Men den lyfter oss och den gör oss både unika, intressanta och attraktiva. Inför beslut att flytta till eller tillbaka till Åland utgör natur och skärgård viktiga faktorer för många, men så gör även trygghet och möjlighet att bo i en levande bygd och ha barnen i en bra skola med små klasser, nära hemmet, även ute på landet.

Jag har nu varit direktör i tre olika kommuner och även för Ålands kommunförbund och jag vågar påstå att de små kommunerna i regel sköts väldigt effektivt och med stort engagemang för invånarna. Kommunerna finns ju inte till för sin egen skull, utan för att tillhandahålla samhällsservice åt invånarna inom sitt område. I kommuner med 30 000 invånare finns inte längre mycket sådant kvar utanför centralorten.

Småskaligheten präglar långt det egensinne som för övrigt är en mycket passande och hedrande paroll för självstyrelsens 100-årsjubileum. Och den småskaliga kommunstrukturen utgör en viktig del i allt detta.

ERIK BRUNSTRÖM