SÖK
MENY
100 spännande år med tolkningar och myter
I dag är det 99 år och 252 dagar sen Nationernas Förbund tog beslut om Ålands tillhörighet. Och 99 år och 256 dagar sen NF fogade till garantierna för självstyrelsen.Det firas hela året.
Bland annat firas det med att tidningen Ålands chefredaktör uppmanar den svenska inrikesministern att läsa läxan och ta reda på hur Hjalmar Branting såg på saken. Mer avslöjas inte.
Hur såg Branting, svensk stats- och utrikesminister, på Åland? Han ville ansluta Åland till Sverige. Han lämnade in protest mot NFs beslut och han trodde inte på tillkomsten av någon Ålandsöverenskommelse. Om Branting hade fått som han ville skulle Åland ha varit en del av Sverige och det hade inte krävts några covid-test för att ta sig över till fastlandet. Om det hade funnits något att ta sig över med. Dagens färjtrafik, som bygger på gränsen som möjliggör tax-free, hade man på Åland inte ens kunnat drömma om.
I det senare fallet, ingen överenskommelse, så hade man från åländsk sida inte kunnat hävda att Sverige har ansvar för Åland. Frågan är om man kan göra det nu, som historien utformades, men en del vill se det så
Det intressanta med Ålandsöverenskommelsen är att vi inte riktigt vet om den finns. Det vill säga vad det är för slags överenskommelse.
Det handlar om ett NF-protokoll, där texten tillkommit vid ett möte mellan den finländska och den svenska delegaten under ledning av NFs ordförande Paul Hymans. Protokollet listar de garantier Finland ger Åland vad gäller språk, kultur med mera, helt i linje med NF-rapportörernas förslag med NF som övervakare.
Sverige nämns inte med ett ord, inget om att Sverige kan ingripa om Finland missköter sig. Texten har ingen underskrift utan fogas den 27 juni till NFs beslut i Ålandsfrågan.
Beroende på läsare/tolkare har protokollet getts olika betydelse. Överenskommelse, men inte avtal. Inte traktat men registrerat samförstånd. Ingen bilateral överenskommelse i egentlig mening.
Juridiskt bindande? För vem? Gentemot vem? Nationernas Förbund upplöstes efter andra världskriget och Åland har efter det stått utan internationella garantier för sina rättigheter.
En lekman tappar lätt bort sig i resonemangen. Ett bra exempel på detta är professorn i internationell rätt och folkrätt Ove Brings artikel i Svensk Juristtidning 1998, där han har samlat det som på senare år hade skrivits om Ålandsfrågan. Det är en hel del.
En och annan på Åland vill i dag få det till att Sverige genom händelserna i NF har tagit på sig rollen som garant för ålänningarnas rättigheter. Ålandsvännen Bring kallar detta ett missförstånd. Men noterar i sammanhanget att utrikesminister Undén 1950 – på kung Gustaf Vs begravning – till sin finländska kollega ska ha sagt att Sverige genom överenskommelsen i NF hade rätt att bevaka de åländska minoritetsrättigheterna ifall någon gång i framtiden Ålandsbefolkningen skulle få skäl till klagomål.
Det har flutit mycket vatten i Ålands hav sen 1951. Världen har förändrats på 70 år, men har okunskapen i Sverige verkligen tilltagit till den grad att en svensk minister och hela statsledningen måste läxas upp i tidningen Åland? Handlar det inte mer om önsketänkande från vissa åländska kretsar?
Den krassa verkligheten torde vara att man från svensk sida vill stå på god fot med grannlandet Finland, så det ska finnas skäl för klagomål om Sverige ska ”bevaka”. Och vad finns här att bevaka? Visst ligger det något i det minister Damberg sade om att de svenska inreserestriktionerna under pandemin inte har mycket med Ålandsöverenskommelsen att göra.
Det hör till att tolka till sin egen fördel. Det lyckas inte alltid, även om man blir överraskad ibland. Donald Trump håller fast vid sin ”big lie” att han vann valet i USA och anhängarna dyrkar honom. Sånt kan inte hända här? Tvärtom börjar en seglivad myt nu lösas upp. Den om folkomröstningen 1917, där 96 procent av de myndiga ålänningarna röstade för anslutning till Sverige. En ”folkomröstning”, där byns starka man knackar på, räcker fram lista och penna. Vad gör man? Skriver på. Gyrid Högman har senare visat att 96 procent var något överdrivet. Mellan 50 och 60 procent är mer korrekt. Åland har en rik och i många avseenden spännande historia. Den behöver inte förbättras för att värd att fira.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
