SÖK
MENY
Åland bör väcka soffliggarna
Den här ledaren borde kanske skrivits i god tid före valet.Men det finns skäl att fundera runt det demokratiska bygget.Åland har alltjämt flest soffliggare i Norden.Och de som ändå tar sig till valurnorna röstar fram ett ojämlikt lagting.
”Jag som trodde Åland var bäst på det här.”
En mig kär närstående, tillika politiskt engagerad och framgångsrik kampanjledare på svensk mark, uttrycker sin djupa förvåning över det åländska valdeltagandet. Hon har följt de livliga åländska debattsidorna, föreningslivet, entreprenörskapet och de kommunala drivkrafterna.
Då blir det svårt som utomstående att förstå varför nästan var tredje röstberättigad i lagtingsvalet avstår från möjligheten att påverka den åländska framtiden.
Att valdeltagandet sett över en längre tid har ökat imponerar föga. Om Åland var en valkrets i Sverige skulle den klassas som ett problemområde, där extra resurser skulle sättas in från partier, främst de till vänster, för att få folk till valurnorna.
Grunden för demokrati och de demokratiska institutionerna är att folk röstar. Om en stor del inte engagerar sig påverkar det vikten i politiska beslut. Frankrike, som sticker ut extra negativt i västeuropeisk kontext, har ett valdeltagande runt 40 procent – och en lång tradition av proteströrelser mot politiska beslut.
Norden har överlag ett högt valdeltagande, även om det minskade i de senaste valen. I Sverige sjönk deltagandet i riksdagsvalet från 87 till 84 procent, i Danmark noterades det lägsta valdeltagandet till Folketinget på 30 år då det sjönk en halv procentenhet till 84,1 procent – och i Norge gick 78,2 procent till valurnorna i det senaste Stortingsvalet. Ett av de tre lägsta siffrorna sedan andra världskriget.
Åland, liksom hela Finland, sticker därmed ut i en regional jämförelse. 72,0 procent röstade i Finlands riksdagsval – och till lagtingsvalet tog sig nu endast 68,3 procent av de röstberättigade – en minskning med 1,3 procentenheter.
Allra högst valdeltagande i Norden har Färöarna, som med sitt självstyre är mest jämförbart med Åland och vars lagtingsval rör sig runt 90-procentsgränsen.
För att vara röstberättigad i lagtingsvalet behöver man ha fyllt 18 år och inneha åländsk hembygdsrätt. Det gör de som får rösta redan mer kvalificerade än i till exempel Sverige där gruppen utrikes födda har ett betydligt lägre valdeltagande (67 procent).
Enligt Åsubs rapport från 2020, ”Att leva och bo som inflyttad på Åland” ifrågasätter finskspråkiga sättet som rösträtten har begränsats bland befolkningen på Åland. Särskilt orättvist upplevs att inflyttade från Finland som bor på Åland inte nödvändigtvis har rösträtt, medan ålänningar som bor utomlands har rätt att rösta. Att som finländsk medborgare få vänta åtta år på att få använda sin rösträtt i lagtingsval ses som ett tydligt exempel på bristande möjligheter till demokratisk delaktighet.
Att hembygdsrätten dessutom är avgiftsbelagd sågs som ytterligare ett hinder.
Låt oss se på de vanliga förklaringarna till det låga valdeltagandet. En är att många röstberättigade, särskilt unga, inte bor på Åland för tillfället. De var 1495 stycken i valet 2019 och hade då ett valdeltagande på 18,4 procent. Men siffrorna putsas marginellt med dem borträknade. Välvilligt räknat, med endast svenskspråkiga, nådde Åland då ett valdeltagande på 74 procent vilket fortfarande är nordisk bottennivå.
Efter debaclet med den inställda e-röstningen 2019 har man i år kunnat rösta på vissa platser utanför Åland. Siffror kommer senare, men uppenbarligen har det inte lyft röstdeltagandet i någon omfattning.
2,1 procent av rösterna var blanka eller ogiltiga, även det en hög siffra i jämförelse med övriga Norden.
Att rösta blankt brukar oftast tolkas som ett stöd för den representativa demokratin men samtidigt en stark protest mot att det inte finns något parti eller representant som är tillräckligt bra för att lägga sin röst på.
Casper Wrede, tidigare valadministratör, undersökte det åländska låga valdeltagandet redan för flera decennier sedan. Han kom fram till att det allmänna intresset för politiken inte är lägre på Åland, men att väljarna traditionellt inte mobiliserats på samma sätt av fackliga organisationer och frikyrkorörelser.
En mer omtvistad delförklaring finns också i att Åland har personval. Åsa von Schoultz, professor vid Helsingfors universitet, säger att personval kräver lite mer av väljaren. Det leder också till varierande budskap och konkurrens inom partierna, samt kräver att man är insatt i både parti och person. Väljaren kanske inte ens vill rösta på en person för att någon annan på samma lista avskräcker.
– Att rösta på en lista istället skulle sannolikt småningom förändra politikens dynamik, säger hon till Hufvudstadsbladet.
Personvalen gör sannolikt också de invalda mindre benägna att driva viktiga, men impopulära, frågor då de personligen kan straffas kommande val.
Kommunsammanslagningar, elhybridfärjor och havsbaserad vindkraft någon?
Få parlament byter också som på Åland ut halva lagtinget. Med alla nya namn kan man fråga sig hur den långsiktiga strategin och samhällsanalysen ser ut. Är ledamöterna där för att driva ett fåtal sakfrågor eller för att leva upp till partiprogrammet?
I princip väljs ett styre för bolaget Åland. Lojaliteten och partipiskan är på sina håll också så svag att man i regeringspusslet inte ens verkar överväga att bilda en regering med två mandats övertag.
Åland har också sedan långt tillbaka en underrepresentation av kvinnor. Jämfört med före valet har det nu skett en (tillfällig) uppryckning, då 10 av de 30 platserna utgörs av kvinnor. Med några röststarka kvinnor, men betydligt fler mer medelmåttiga män, var åtminstone 40 procent av rösterna bland de 30 främsta på en kvinna. Hur det sen ser ut på stolarna kan dock komma att ändras efter regeringsbildningen.
Det finns förstås betydligt mer att göra under toppskiktet – den parlamentariska kommittén för jämställdhet kom med sitt slutbetänkande i början av året, med det nygamla budskapet att partierna bör sträva efter jämställda kandidatlistor. De partier som uppfyller detta får en jämställdhetsbonus. Den förra bonusen avskaffades på enskild föredragning av vice lantrådet Harry Jansson (C) ungefär ett år in på mandatperioden.
Men när Åland väl går till val så röstar det inte särskilt jämställt. I personvalet främjas män och personer mellan 40 och 60 – ett flertal kommer från en framskjuten position i samhället, men är färska i det politiska landskapet. Yngre och äldre är, hur man än vänder på det, underrepresenterade jämfört med befolkningsunderlaget. I år kom ingen under 30 in på en ordinarie plats i lagtinget. Inte heller någon med utomnordisk bakgrund finns med. Hur ska egentligen partierna föra fram talanger som saknar tjänstemannakarriär?
Svaret på flera av frågorna finns sannolikt i att slopa eller komplettera personvalet och införa partiernas egna listor.
