SÖK
MENY
Äldrevård ska vara lika bra och lika pris för alla
Det råder stora skillnader i kostnaderna för äldreomsorgen mellan de åländska kommunerna. Och notan är överlag hög för äldre som därmed förlorar sin guldkant i vardagen. Samtidigt står vi inför en enorm kostnadsmässig samhällsutmaning att hantera den ökande äldrevården. Är svaret fler privata aktörer?
Det är ingen fröjd att bli gammal heter det. Inte om man inte har ekonomi för det i alla fall. Tydligen kan det vara lite mer fröjdefullt beroende på var på Åland man råkar vara bosatt. Nya Ålands granskning av avgifterna inom äldreomsorgen gör klart att det finns stora skillnader mellan vad kommunerna tar för service och boende. Så får det ju naturligtvis inte vara.
”Farmor bor på Annagården på Föglö där hon betalar 472 euro i månaden för ett rum på 19 kvadrat utan egen dusch. Jag har läst på Lemlands kommuns hemsida att på Sveagården betalar klienterna 216 euro i månaden för ett rum på 22 kvadrat med egen dusch och klädkammare. Hur kan det skilja sig så mycket?”
Den frågan ställer sig Sofia Sundblom och hennes pappa Sune Sundblom som intervjuats för Nyan. Deras farmor och mor har inget kvar av pengarna i börsen när hon betalat rum, mat och mediciner. Sonen får skarva i med egna pensionen där det behövs. Guldkanten är obefintlig.
Enligt ansvarig minister Annette Holmberg-Jansson, intervjuad i måndagens Nya Åland, beror spretigheten i det nuvarande systemet på att regleringen i den tidigare lagen om ESB (effektiverat serviceboende) var otillräcklig. Det har således funnits 17 olika taxor, en för varje kommun och så en för Kommunernas socialtjänst, KST. Det ska det dock bli slut på i och med den nya klientavgiftslagen, som ska bana väg för mer likvärdiga avgifter. Men kommer de bli likvärdigt dyra eller likvärdigt förmånliga?
”Jag har länge, både som anhörig och i mitt jobb, tyckt att det tas ut för höga avgifter inom äldreomsorgen. Det här är ju en grupp människor som ofta inte hörs, de har inte för vana att klaga”, säger Agneta Raitanen, som är byråsekreterare på Föglö kommun, i Nya Åland den 8 maj.
Men de har nog fog att klaga. I alla fall de finländska och åländska åldringarna.
En jämförelse från 2021 mellan de nordiska länderna, gjord av Sveriges myndighet för vård- och omsorgsanalys, visar att en majoritet av den nordiska äldreomsorgens utgifter finansieras gemensamt genom skatter. Men i Finland finansieras cirka 17 procent av långtidsomsorgen av egenavgifter, jämfört med 5–8 procent i de övriga länderna. Finland lägger också minst del av sin BNP på äldremsorgen, 1,7 procent, jämfört med exempelvis Sverige som lägger 2,4 procent. Finland har dock ett jämförelsevis utbyggt system för formell anhörigomsorg. Men det är så vi vill ha det? Kommer vi vara tvungna att avlöna anhöriga för att ta hand om de äldre i framtiden?
Den svenska myndigheten konstaterar samma sak som konstaterats även här på Åland; kommunernas ekonomi är ansträngd och snabbt ökande kostnader för äldreomsorgen innebär att resurserna måste användas effektivare.
Den åländska befolkningen över 65 år väntas öka med 28,1 procent mellan åren 2023 och 2040. De totala driftskostnaderna för äldreomsorg har ökat från knappt 35 miljoner euro år 2017 till knappt 40 miljoner år 2021.
I den svenska rapporten lyfts privata aktörer som ett alternativ för framtidens utökade äldreomsorg. De föreslår att privata aktörer skulle få rimlig ersättning för att både bygga och driva äldreboenden. En studie de hänvisar till visar att privat drivna äldreboenden i snitt kostade kommunerna 8 procent mindre än boenden i egen regi. Detta samtidigt som de äldre också var något mer nöjda med vården.
Fördelen med privata vårdföretag som både kan bygga boende och sköta driften är, enligt den svenska rapporten, att deras upparbetade samarbeten och expertis på området bidrar till kortare byggtider och att äldreboendena får en optimal planlösning samt att de har mer ändamålsenlig schemaläggning och hög bemanningskapacitet.
Men samtidigt finns det en stor oro kring ökad privatisering. Finland privatiserar äldreomsorgen i högre grad än de andra nordiska länderna och det finns farhågor om att besparingarna som görs åker till skatteparadis och att kvaliteten på vården lider. De senaste åren har kantats av uppmärksammade skandaler kring de massiva privata vårdföretagen i Finland, där även lönerna går enligt andra kollektivavtal än inom offentliga sektorn.
Ifall Åland går mot en större privatisering av vården borde vi lära av både öst och väst. I Sverige har man tydligen hittat modeller som är både resurseffektiva och omtyckta av de äldre, i Finland har de senaste årens problem gett en insikt i hur dåligt det kan gå om det går fel.
Det är svårt att hitta optimala lösningar på äldreomsorgen. Klart är dock att dessa måste hittas. Främst måste vi garantera förmånlig, god och likvärdig service till våra åldrande invånare. Vi får hoppas den kommande klientavgiftslagen i alla fall rakar ut några frågetecken kring de ojämlika avgifterna. Sedan börjar det vara hög tid för en mer övergripande systemförändring som inbegriper en guldkant på ålderns höst.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
