SÖK
MENY
Alla vill till lagtingshimlen, ingen vill dö riksdagsdöden
Armodet bara ökar, kan man säga. Sedan Britt Lundberg nu avsagt sig en kandidatur till riksdagen finns det till dags dato två valbara ålänningar som sagt sig vara villiga att ställa upp, nämligen Roger Eriksson (lib) och Magnus Lundberg (c).
Inget ont om dem, och det är ju bra att de ställer upp för demokratin, men ingendera är direkt någon högprofilpolitiker med entusiastiskt stöd i botten.
Det borgerliga samarbete som tidigare förespeglades tycks stendött. Frisinnad samverkan och centern vill helt enkelt inte stöda en lista där man riskerar få in liberalen Roger Eriksson i riksdagen, och hittills har ingen enande stark kandidat uppenbarat sig. Britt Lundberg hade varit en sådan.
Vad har vi alltså kvar? Som någon uttryckt det: ”Den här gången aktar sig alla som har en chans för att ställa upp, för man kan ju faktiskt bli invald.”
Låt oss titta på hela startfältet, inte bara inför riksdagsvalet i mars, utan också med tanke på lagtingsvalet nästa höst.
Liberalerna siktar naturligtvis på revansch i lagtinget, och har efter en period i opposition alla chanser att få det. Partiordförande Viveka Eriksson är väl positionerad i opposition, och satsar uppenbart hellre på att bli lantråd i en framtida regering än anonym riksdagsman i Helsingfors. Det vore i så fall kronan på verket i en politisk karriär som först på senare år börjat fungera självständigt från äkta mannen Olof Erland. I Katrin Sjögren har partiet en värdig kronprinsessa, som man dock borde släppa fram mer, särskilt om man vill plocka röster av socialdemokraterna.
Centern har fortsättningsvis ett ledarskaps- och förnyelseproblem. Roger Nordlund löper stor risk att drabbas av Göran Persson-effekten, att folk helt enkelt sett honom som lantråd så länge att man gärna skulle se någon annan i toppen. Förmodligen siktar det sittande lantrådet på att kröna sin karriär med talmansposten, vilket skulle passa hans personlighet mycket bra.
Självklar efterträdare, om centerfältet vågar, är Britt Lundberg. Ambition finns det, en dokumenterad förmåga att marknadsföra sig själv, samt stor arbetsvilja.
Inom Frisinnad samverkan är krisen påtaglig. Jörgen Strand är efter sina år i regeringen ingen populär politiker. Det blir man aldrig som näringsminister, särskilt inte om man som Strand har en framtoning som stundvis känns både bufflig och arrogant.
När landsmodern Harriet Lindeman lämnar politiken försvinner för fs del den mänskliga värme som måste finnas i ett parti, och hittills har ingen kvinna med tillräcklig lyskraft uppenbarat sig bland ungtupparna.
Även socialdemokraterna kämpar med ett ledarskapsproblem, inte så mycket internt som imagemässigt. Barbro Sundback gjorde ett strålande val 2003, men har efter det fått uppleva en rad otrevliga affärer där hon, inte alltid av egen förskyllan, framstått som arrogant och maktfullkomlig.
Ett annat orosmoln är om veteranen och stabilt populäre Lasse Wiklöf denna gång gör verklighet av hotet att dra sig tillbaka från politiken. I så fall fattas det i partiet en stark manlig kandidat med Wiklöfs charm och folklighet. Duktiga kvinnor har man däremot gått om, bland annat i Camilla Gunell som mycket väl kan vara nästa partiordförande när den dagen kommer.
Obunden samling och Ålands framtid fiskar numera så mycket i samma vatten, att det är högst sannolikt med någon form av samarbete på högerkanten inför nästa val, men frågan är vem som vinner på det.
Summan av kardemumman är dock att alla funderar på lagtingsvalet, ingen vill till Helsingfors. Kanske vore det dags att ändra valsystemet till riksdagen så att den åländska platsen skulle fyllas genom ett så kallat acceptansval, där den kandidat de flesta kan tänka sig blir vald? Problemet kvarstår dock att få någon att ställa upp.
