SÖK
MENY
Allmänningens dilemma
Som Nyan rapporterade igår så håller Ålands dricksvatten på att ta slut. För att råda bot på detta katastrofala tillstånd krävs till sist faktiska åtgärder – och en diskussion om det privata ägandets ansvar.
Det är ett skräckinjagande uttalande som Ålands Vattens vd Christian Nordas lakoniskt levererar i gårdagens Nyan-artikel: ”Vi har ungefär 10 procent kvar på vårt nuvarande vattenuttagstillstånd, så vi är nära taket.”
Med ”taket” menar han egentligen ”bottnen”, för våra dricksvattentäkter snart är förbrukade. Vattnet vi på Åland dricker och vattnar våra grödor med är på väg att ta slut.
Jo, du läste rätt. Vore Åland en gård skulle brunnen vara på väg att sina. Vi har under lång tid sakta tömt sjöarna för bevattningsändamål och samtidigt kraftigt övergött dem. En inventering visar att ingen åländsk insjö numera fyller de krav som ställs på en vattentäkt. De är döda eller döende och alltmer otjänliga att ta dricksvatten ur.
Artikeln i gårdagens tidning rapporterade också att Ålands Vatten inlett en studie som syftar till att använda havsvatten som källa för en del av vattenförsörjningen. Den konstaterar att tekniken kräver dock en hel del investeringar – vattenavgifterna skulle faktiskt kunna dubbleras.
Av denna anledning noterade finans- och näringsutskottet i ett utlåtande om Ålands dricksvatten nyligen: ”Åtgärder kunde vara att införa utfärdande av bevattningsförbud i lagen och stärka skyddszonerna runt vattentäkterna och deras tillrinningsområden. Utskottet vill att den nya vattenlagen tar dricksvattentäkterna i beaktande och att det brådskar att föra vattenlagen till lagtinget.”
Situationen är häpnadsväckande och förfärande.Vad har vi gjort för att hamna här, undrar man. Svaret blir: ingenting – det är det som är problemet.
Vi har blivit flera och fått tillgång till ny teknik och nya metoder som möjliggjort mer storskaliga odlingar, med större och större näringsutsläpp som följd. Inom jordbruket vattnar man allt mer – bland annat på grund av de allt mer frekvent torra somrarna – och man gödslar ut i åkerkanterna. Men det vore orättvist att bara peka ut bönderna: ingen nämnd och ingen glömd, vi har alla ett ansvar för det drickbara vattnet och att det börjar ta slut. Det är just därför ingen har gjort något.
Problematiken kallas ”Allmänningens dilemma”.
Begreppet är taget från en brittisk ekonom på 1830-talet men återuppväcktes av miljörörelsen i efterdyningarna av Rachel Carsons klimatvarningsbok ”Tyst vår” 1962. Redan Aristoteles konstaterade ju att ”människan bryr sig mest om det som är hennes eget och mindre om det som är allmänt”: gemensamma mänskliga tillgångar som vatten och luft värderas enligt denna regel lågt och missbrukas, förorenas och förslösas. Som, nu, vårt åländska dricksvatten. Alla har rätt till det men ingen har ansvar för det. Här kan det privata intresset lätt skada allmänhetens väl.
Samma sak gäller också vattnen till havs. Utfiskningen och övergödningen är välkända problem både i Östersjöregionen i stort och mer lokalt på Åland, med charmerande fenomen som ”slipstorskar” – magra utfiskade torskar – och kräftor som flämtande kravlar UPP ur Långsjöns övergödda vatten för att inte kvävas (jo, det hände i somras). Men dessa katastrofer bedöms inte vara lika skrämmande som att ifrågasätta till exempel fiskerinäringens, fiskodlingarnas och storböndernas ”rätt” att orsaka dem: då ylar man ”Håll radikala åsikter borta från hållbarhetsarbetet – privat äganderätt är en tillgång i klimat- och miljöarbetet, inte ett hinder”, som nu senast på tidningen Ålands ledarsida (2.12).
Om det vore så kan man ju undra varför vi hamnat i en situation där vi snart – på allvar! – måste börja rena saltvatten för våra behov. Och varför till och med finans- och näringsutskottet – näppeligen en fiende till det privata ägandet – mullrar varnande.
Innan nu någon hinner spela kommunistkortet behöver sägas att denna sida förstås inte förespråkar förstatligande av åkrarna och vattnen. Men dilemmat med allmänningen är att det inte lönar sig för de enskilda att vårda den och hushålla med den. Därför krävs det ordentliga regleringar i lag, som verkligen biter.
Det är ett underbetyg till den åländska politikens civilkurage att det tagit såhär länge att få till ny vattenlag (den nuvarande är från 1996). Och när remissvaren på det nya förslaget snart inkommer lär en del av dem vara just så hysteriskt negativa som man kan förvänta sig i en miljö där vissa politiker – före detta och nuvarande – gjort sig till oblyga lobbyister för storbönderna och fiskodlingarna. Dessa remissvar bör tas med en stor portion av det salt vi snart annars, på kostsamma vis, måste avlägsna ur vårt dricksvatten.
Sammanfattningsvis: det måste börja kosta mera att göra slut på vår gemensamma allmänning, både till land och till havs.
Vi har noterat att en del av dem som så entusiastiskt hyllar det privata ägandet också i tid och otid manar till ”gemensam” handling ”tillsammans”. Låt oss hoppas att de då aktivt och modigt står upp mot de krafter som av krasst egenintresse hotar just det vi äger gemensamt.
