SÖK
MENY
Ansvar måste till sist utkrävas
Diskussionen om hur beslutet fattades att överklaga elhybriddomen till hovrätten får inte skyla över den alltjämt viktigaste frågan: varför och på vilka grunder fattades det ursprungliga beslutet att häva avtalet?
Domen överklagas och oppositionen är upprörd. Surprise surprise.
I gårdagens Nyan hötter Camilla Gunell (S) återigen med misstroendepåken, om än utan större övertygelse: ”Man måste ställa misstroende, men vi kan inte göra det ensamma”, säger hon i Nya Ålands intervju. Liberalernas Ingrid Zetterman ifrågasätter å sin sida att ett ”stort, omfattande beslut” fattats med så få mandat och påpekar (med viss skadeglädje, kantänka) att det var just detta den förra landskapsregeringen fick så häftig kritik för, när man en gång beställde färjan.
Det senare stämmer visserligen, men ändå blir både socialdemokraternas och liberalernas retorik mest ett slag i luften. Misstroendeinstitutet kan vara ett viktigt redskap för att tvinga en regering att antingen stå upp för ett kontroversiellt beslut eller också ta konsekvenserna av det och avgå – men i det förevarande fallet finns ingen kontrovers. Och näppeligen var beslutet heller särskilt stort eller omfattande. För inte menar väl Gunell och Zetterman att det var fel att överklaga?
För det är klart att det inte var.
Domen gick emot landskapsregeringen på alla punkter. Bara det är skäl nog att gå en rond till – det kan ju i alla fall inte gå värre. Invändningen mot detta är förstås dröjsmålsräntan och advokatkostnaderna. Vad beträffar de senare är saken ostridig, men dröjsmålsräntan är en helt annan femma.
För i frågan om diskonteringen av förlusten – hur man ska beräkna den faktiska skadan så långt in i framtiden, med beaktande hur mycket konsortiet kan komma att tjäna på skadeståndet man erhåller – så tycks tingsrätten ha kommit till korta. Landskapsregeringen tillhandahöll, genom den erfarna affärsjuristbyrån Widman & Co, en analys av det internationella konsultbolaget Ernst & Young. Släpper man denna i bordet så blir dunsen som från Stockholms telefonkatalog: analysen är på 90 sidor och svår även för en fackman att ta till sig i första taget. Den anger diskonteringsräntan till 4,8 procent. Konsortiet å sin sida drar till med en procent på grunder som ter sig betydligt magrare.
Man kan undra om tingsrätten verkligen kunde tillgodogöra sig Ernst & Youngs digra utredning. Och den spelar roll – skadeståndet går ner med minst tre miljoner euro om landskapsregeringen vinner på denna punkt.
Det vore oansvarigt att inte ta den chansen.
Men men. På tal om ansvar finns det också annat att påminna om i denna härva. Låt vara att det är sunt förnuft att sträcka sig så långt man kan efter livlinor när man sitter fast i träsket upp till armhålorna, men låt oss inte tappa bort frågan om hur man kom dit till att börja med, och vem som höll i kartan.
Det förtjänar att återigen påpekas: den ansvarige tjänstemannen på infrastrukturbyrån Niklas Karlman varnade uttryckligen för ett skadestånd i mångmiljonklassen om färjavtalet sades upp. Hans uppskattning om en smäll på mellan 3,5 och 6,5 miljoner ifrågasattes och utmålades mer eller mindre hånfullt av färjemotståndarna som ett worst case scenario – nu vet vi bättre. I själva verket gick det ju ÄNNU värre.
Denna opinionssida ställde i juni frågan: vilken juridisk rådgivning inhämtade den nya landskapsregeringen till stöd för sitt beslut att ändå häva den ingångna pactan? Svaret blir allt tydligare ju fler insatta man talar med: ingen alls.
Häpnadsväckande nog tycks det nämligen vara så att beslutet att riva upp alltsammans togs på enbart politiska grunder: åldermännen inom Centern ansåg – enligt källor med insyn – att man måste ge väljarna det man lovat dem, oavsett konsekvenserna för det åländska samhället. Och storleken på skadeståndet? Tja, det fanns enligt uppgift personer på nyckelpositioner som med karakteristisk sorglöshet gissade att det skulle landa på – 300 000 euro.
Detta får inte glömmas bort. Är det sant måste de politiska – och kanske också juridiska – konsekvenserna bli betydande.
För till syvende och sist kokar alltsammans ner till politik ändå, förstås. Att komma till en dom i hovrätten beräknas ta 16–18 månader, vilket troligen förlägger avgörandet till efter nästa val. Man kan redan höra den eviga refrängen knattras fram om och om igen av Firma Thörnroos, Jansson och Nordlund så fort någon försöker ställa dem mot väggen i valrörelsen: ”Vi-kan-ju-inte-föregå-den-pågående-rättsprocessen …”
Och sedan, när dom har fallit: ”Vi-måste-lägga-det-här-bakom-oss-och-se-framåt …” Säkert slänger de in något om att alla behöver dra åt samma håll också.
Ur det perspektivet är det lätt att förstå oppositionens upprördhet.
Under tiden fortsätter vi att påminna: hur lång tid detta än tar måste ansvar till sist utkrävas. Inte för överklagandet, men för allt det andra.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
