SÖK
MENY
Är Åland för litet för polis-tv?
Första avsnittet av Ålands hjältar har lockat nästan 60 000 visningar på webben bara på en vecka, med andra ord får programmet ses som en succé. Men vad tycker de meverkande om att bli inte särskilt anonyma stjärnor i reality-serien?
För en vecka sedan släppte Yle samtliga avsnitt av Ålands hjältar på Yle Arenan och det första avsnittet sändes på Yle Fem. Serien, som i åtta delar följer den åländska polisen och gränsbevakningen i vardagen, gjorde omedelbar tittarsuccé. Till pampig musik och snabba klipp får vi följa med på uppdrag, från små rutinärenden till mer dramatiska händelser, och i sann reality tv-anda visas de största händelserna om och om igen.
Det finns många liknande program och förlagor. Den mest kända är Cops, programmet som följer patrullerande poliser i USA. Konceptet har sedan spridit sig till väktare i Stockholms tunnelbana och den finländska polisen.
Det är en tacksam programidé. Det finns ett enormt intresse av den uniformerade ordningsmakten, och för polis och gränsbevakning är sådana här program säkert bra ur ett relationsbyggande perspektiv. Vanligtvis ser vi uniformen, programmet ger en chans att närma sig personerna bakom vilket säkerligen ökar förståelsen för polisens arbete.
Det måste vara så man har resonerat när man tackade ja till att medverka i programmet.
Programmet är också en chans att ge den finlandssvenska publiken en annan bild av Ålands polismyndighet. För de polisnyheter som når över nyhetströskeln på fastlandet är ofta av det lite knäppare slaget. Polisen på Åland gör faktiskt annat är att jaga vita vallabyer. Hufuvdstadsbladets recensent Malin Slotte tänker i samma banor, när hon beskriver bilden av den åländska polisen i serien som sympatiska människor som sköter sitt jobb med dialog som främsta vapen.
För polis och gränsbevakning verkar detta ha blivit en PR-framgång. Vackert så.
Men att spela in reality-tv på en liten ort som Åland, där alla känner alla, är problematiskt. Tv-produktionen gör förstås försök att anonymisera personer som troligtvis inte har gett sitt medgivande att synas i rutan. Ansikten, eller hela kroppar, ”suddas” i tv-rutan för att det inte ska framgå vem de är.
Problemet är bara att på en liten ort så blir identitetsmarkörerna ändå i många fall rätt tydliga. I vissa mera uppmärksammade fall, som till exempel den berusade maskinchefen på en skärgårdsfärja, har de åländska medierna belyst frågan så att inget nytt i sak dyker upp. Alla som har varit nyfikna nog har säkert listat ut vem det kan handla om, och för resten är det av underordnad betydelse.
Men i Ålands hjältar tas inte bara uppmärksammade fall upp. Där finns småbrott, ingripanden vid fester och poliser som hjälper människor i olika typer av trångmål. Och för den finlandssvenska publiken förblir de ”suddade” figurerna anonyma, men inte för den åländska publiken som säkert ganska enkelt listar ut vem som har gjort vad. Man får hoppas att den bristande anonymiteten är någonting som producenterna har vägt noggrannt innan besluten fattades om vad som ska ingå i programmet.
Polisen är vanligtvis mycket noga med att skydda medborgarnas identitet och är knapphändig med informationen man ger ut gällande misstänkta gärningsmän och brottsoffer. Det är bra. Därför är det extra känsligt att göra sådana här avsteg. Delvis för att kontrasten mot det vanliga informationsflödet blir så stor, men också för att skydda sina ”kunders” integritet.
Vi får hoppas att fördelarna överväger nackdelarna.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
