SÖK
MENY
Är det här Europas nya parhästar?
Kan Friedrich Merz och Emmanuel Macron visa sig bli nya parhästar i Helmut Kohls och François Mitterrands anda?Ja, vi kan ju alltid hoppas, för Ukrainas och Europas skull. Låt gårdagens valresultat, på treårsdagen av det ryska invasionskriget, markera början på något nytt.
Det gick precis som opinionsmätningarna och analytikerna (bland andra Johan Orre på den här ledarsidan i fredags) förutspådde: Kristdemokraterna CDU fick tillsammans med systerpartiet CSU 28,6 procent av rösterna, vilket innebär att CDU:s partiledare Friedrich Merz får i uppdrag att bilda regering. Näst störst blev högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD). Uppbackade bland annat av en kampanjande Elon Musk lyckades man samla nästan 21 procent av rösterna, vilket markerar det högsta resultatet för ett ytterhögerparti i Tyskland sedan andra världskriget. För socialdemokratiska SPD, med sittande förbundskansler Olaf Scholz i spetsen, blev valet däremot ett stort fiasko: 16,4 procent av rösterna är partiets sämsta valresultat sedan 1880-talet.
Att Rysslandsvänliga och vänsterpopulistiska Förbundet Sahra Wagenknecht – Förnuft och Rättvisa hamnade precis under femprocentsspärren, och därmed blir utan mandat i förbundsdagen, fick som SVT:s Europakorrespondent Christoffer Wendick uttryckte det ”Europa att dra en lättnadens suck” när rösterna räknats färdigt tidigt på måndagsmorgonen. Det innebär nämligen att regeringsbildningen ser oändligt mycket lättare ut för Merz och hans CDU/CSU-allians: i stället för att försöka knåpa ihop en trepartiregering – vilket snart sagt samtliga bedömare menar hade blivit väldigt svårt – når man tillsammans med SPD majoritet i förbundsdagen. För att en sådan tvåpartiregering ska komma till stånd krävs naturligtvis en mängd kompromisser från båda håll och, inte minst, att SPD är villiga att sätta sig i en ny regering trots sitt katastrofval. Men i och med att det ser ut som den enda möjliga vägen fram till en snabb och stabil regeringsbildning, eftersom ett samarbete med AfD anses uteslutet för övriga partier, är samtliga bedömare eniga om att SPD kommer att ta sitt ansvar.
Det är oerhört viktigt för hela Europa att Tyskland snabbt får en handlingskraftig regering på plats – och inte minst för Ukraina. Tyskland är Europas största och världens tredje största ekonomi, och givet att Europa inte längre kan lita till USA som en allierad efter Trumps utsträckta hand till Putin och alla hans övriga helgalna geopolitiska utspel, växer pressen på Tyskland att axla ansvaret för att ena och leda Europa i det minst sagt oroliga världsläget. För ett enat Europa är naturligtvis ett måste och en maktfaktor att räkna med: ett EU tillsammans med bland andra Storbritannien och Norge utgör en större ekonomisk stormakt än USA.
Men är då Friedrich Merz rätt person för att ta ansvar för den europeiska gemenskapen? Det återstår att se; olika bedömare tycks osäkra i frågan. Som Anna-Lena Laurén framhåller i sin analys efter valet i gårdagens Hufvudstadsbladet tycks Merz intentioner i sammanhanget åtminstone vida överträffa sittande förbundskansler Scholz. Medan ingen ”någonsin förväntat sig av Scholz att han ska vara en stark europeisk ledare – det är så uppenbart att han inte är intresserad” har Merz enligt Laurén ”en stark personlig europeisk övertygelse, och en intuitiv förståelse för den fransk-tyska axeln i EU”. Just det nära förhållandet till Frankrike och det kommande samarbetet med president Macron beskrivs som fundamentalt, då EU står inför flera avgörande beslut och inga sådana kan tas utan att Paris och Berlin kommer överens.
En sådan avgörande fråga handlar om det militära försvaret av Europa i det fall USA drar tillbaka sina trupper och Nato faller samman. Medan flera andra europeiska ledare kritiserats för att stå handfallna inför den ”trumpska bazookadiplomatin”, som Orre uttryckt det, klargjorde Merz direkt efter valet att han inte hyser några illusioner om Natos framtid eller om USA som allierad i nuläget: ”Min största prioritet är att stärka Europa så att vi verkligen kan bli oberoende av USA. Det står klart att den nuvarande amerikanska regeringen är likgiltig inför Europas öde. Frågan är om vi över huvud taget kan tala om Nato längre på toppmötet i juni” (citerat från Hbl 24.2.2025).
Som ersättning för ett eventuellt raserat Nato ser Merz ett oberoende europeiskt försvar, och har härvidlag medhåll från Macron. ”Med Merz och Macron kan det hända mycket inom EU framöver”, avslutar Laurén hoppfullt sin analys med. Ja, kan Merz och Macron visa sig bli något slags motsvarigheter till parhästarna Helmut Kohl och François Mitterrand, som tillsammans gjorde sitt för att ena Europa, finns det skäl att hålla hoppets låga vid liv. Inte minst, naturligtvis, för Ukrainas del. Symboliskt nog kom det tyska valresultatet under gårdagen, treårsdagen för invasionskrigets start. Låt detta datum markera början på slutet för det samma – men på Ukrainas villkor, inte på några despoters.
