SÖK
MENY
Är kriskommunlagen en chans till försoning?
Oppositionen är villig att förhandla om kriskommunlagen. Regeringen vill – trots att man saknar majoritet – lägga fram sitt eget förslag och se hur det går.Är inte medborgarnas service mer värd än så?
Obunden samling opponerar sig mot förslaget till kriskommunlagstiftning. Orsakerna är enligt partiets gruppledare i lagtinget, Marcus Måtar, flera. Han säger till Nyan att kriterierna för när en kommun betraktas vara i kris riskerar att bli för snäva. Han säger dessutom att själva konceptet kriskommun är onödigt – så länge man inte i lag ålägger kommunerna att göra mer. Och om landskapet gör det bör kommunerna kompenseras för kostnaderna.
Landskapsregeringen har ändå, med vice lantråd Harry Jansson (C) i spetsen, försökt flytta fram positionerna vad gäller den så kallade kriskommunlagstiftningen. Alltså den lag som ska bestämma vad som ska hända om en kommun inte har tillräckligt med pengar för att klara av sina åtaganden gentemot invånarna. Det är en klurig sak att lagstifta om. För precis som Måtar säger går det att ändra definitionen av vad en kriskommun är beroende på vad och hur man räknar. Och då blir det genast politiskt.
Vad som också i högsta grad är politiskt är själva tanken om att skydda kommunerna genom att inte påföra dem flera uppgifter. För vad kommunerna faktiskt producerar är service till medborgarna. Det finns med andra ord en risk om den här tanken slår rot att vissa ålänningar erbjuds lägre servicenivåer än andra ålänningar beroende på hemkommun, och förstås jämfört med övriga landet. Det kan handla om större barngrupper på daghemmen, färre elevassistenter eller färre närvårdare per skift på äldreboenden. Det var också tre områden som nämndes i den rapport som landskapsregeringen tog fram om hur man kunde ändra lagstiftning för att sänka servicekraven och således också kostnaderna för kommunerna.
Såklart belastar servicen de kommunala boksluten, men de ger ju invånarna någonting också.
Vad som kommer hända med landskapsregeringens kriskommunlag är i nuläget svårt att veta. För i och med Obunden samlings motstånd så har regeringen inte majoritet i lagtinget. Landskapsregeringen har de facto blivit en minoritetsregering i kommunfrågan. Det kan betyda två saker. Antingen fortsätter landskapsregeringen med sin kriskommunlag eller så gör den det inte. Och en av vägarna är mer framkomlig än den andra.
Det finns delade meningar om regeringens lagförslag. Vissa tycker att den är diktatoriskt utformad, andra tycker att den är för slapp med allt för många kryphål där landskapet får möjlighet att utvärdera, och utvärdera igen – istället för att agera.
Men som Nya Åland rapporterade i måndags finns en tydligt utsträckt hand från åtminstone två oppositionspartier: Liberalerna och Socialdemokraterna. Båda uppger att de är villiga att förhandla med Centern om en kriskommunlag. Det betyder att åtminstone Centern, Liberalerna och Socialdemokraterna tycker att kriskommunlagen är viktig – även om man inte ser på innehållet på exakt samma sätt. Det är åtminstone 18 ledamöter – alltså en klar majoritet.
För att sammanfatta: i nuläget ser det alltså ut som att landskapsregeringens kriskommunlag saknar stöd i lagtinget, men det går att hitta en majoritet för EN kriskommunlag i lagtinget.
Vice lantrådet fick svara på frågor om kontroverserna kring Obunden samlings motstånd i måndagens Nya Åland:
”Jag ser det som min plikt som ansvarig minister att ta hand om det här lagförslaget och sedan får vi se hur det går, både hur regeringsblocket ser på frågan och naturligtvis hur lagtinget ställer sig till det”.
Det låter tyvärr mera som att målsättningen är att lägga fram det egna förslaget och sedan riskera att låta det falla i lagtinget, än att på förhand förhandla och kompromissa.
Kommunfrågan har de senaste åtta åren varit en av de främsta orsakerna till splittringen i den åländska politiken. Att de två ”sidorna” åtminstone diskuterar kriskommunlagen – för att ta reda på om det går att komma överens om något – kan bli början på ett försoningsarbete. Det är snart val, det finns goda anledningar att redan nu börja reparera relationerna och även göra kommunfrågan möjlig att beröra utan att hamna in i gamla mönster.
Då krävs något alldeles extraordinärt: ödmjukhet.
Om landskapsregeringen inte tar den utsträckta handen, utan väljer att köra på med sitt eget förslag trots att majoritet saknas så kan vice lantrådet faktiskt inte påstå att han har försökt få lagen i hamn. Och i slutändan är det ålänningarna som riskerar att inte få det skydd de förtjänar.
Det finns en väg framåt, då gäller det att åtminstone ta reda på vart den leder. Även om man kan behöva kompromissa lite.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
