SÖK
MENY
Är Qatar-VM droppen för fotbollsentusiasterna?
På söndag är det avspark i det genom tiderna mest kritiserade världsmästerskapet i fotboll för herrar.Förhoppningsvis kan uppståndelsen runt Qatar-VM leda till faktisk förändring.
Qatar är ett land som har strax mindre yta än Åland (inklusive vattenområden), saknar både kultur och infrastruktur för fotboll och bryr sig dessutom inte ett skvatt om grundläggande mänskliga rättigheter.
Det låter sannerligen inte som ett land värdigt att ordna världens största idrottstävling. Kritiken har varit stor, framför allt inom två områden: avsaknaden av mänskliga rättigheter och korruptionen inom fotbollens världsorganisation Fifa som ledde till att Qatar tilldelades VM. Vad gäller det senare finns väldokumenterat att Qatar köpte de röster man behövde för att vinna omröstningen. Tyvärr verkar det ha blivit standard. På grund av den utbredda korruptionen inom Fifa har värdskapet för tre av de fyra senaste världsmästerskapen i fotboll (Sydafrika, Ryssland och Qatar) köpts för mutor.
Uppståndelsen kring Qatars migrantarbetare har för visso lett till en uppluckring av de medeltidslagar som landets styrande skikt tidigare upprätthöll. Men trots förbättringarna bedömer Amnesty att läget är uselt. Gästarbetarna saknar grundläggande rättigheter, yttrandefriheten är kraftigt inskränkt och kvinnor och HBTQIA-personer utsätts för systematisk diskriminering.
Qatar är alltså uppenbarligen på många sätt olämpligt att arrangera världens mest populära evenemang. Senast VM ordnades sågs finalen av mer än hälften av jordens befolkning.
De senaste åren har utövare, förbund och fotbollsentusiaster diskuterat hur man bör förhålla sig till VM. Tim Sparv, det finländska herrlandslagets före detta kapten, har uttalat kritik – bland annat i spelarnas eget forum The Players Tribune: ”Om vi inte vaknar nu så kommer flera beslut som bokstavligt talat dödar människor att fattas”.
Också finländsk fotbolls främsta målskytt genom tiderna, Linda Sällström, är kritisk – och kommer inte att titta på matcherna på tv. I en intervju med Yle refererar hon till sin svenska kollega Magdalena Anderssons tidigare uttalanden om att homosexuella inte borde våga åka till Qatar ens för att heja på sitt land på grund av lagstiftningen.
Alla förespråkar dock inte bojkott. Frank Johansson, verksamhetsledare för Amnesty i Finland, säger till Yle att man aktivt borde delta i de protester som sätter press på Fifa. Om man tittar på matcherna eller inte gör inte så stor skillnad.
Ett argument om ofta hörs är att strålkastarljuset kan tvinga fram förbättringar i samhället. Det är förstås en sympatisk tanke, men verkligheten ser ofta annorlunda ut.
Ett färskt exempel: det förra världsmästerskapet i fotboll spelades i Ryssland, som också arrangerade EM-matcher förra sommaren. Att mästerskapen skulle ha skapat bestående förbättringar i Ryssland lär ingen påstå i dag.
Tittar man utanför fotbollen finns en rad exempel på länder vars ledare har fått dela idrottarnas stjärnglans utan att för den delen har behövt göra politiska eftergifter på hemmaplan. Både Ryssland och Kina har ordnat flera stora idrottstävlingar, bland annat olympiska spel och världsmästerskap utan att läget för mänskliga rättigheter har förbättrats avsevärt. Det bör också nämnas att Qatar ordnade världsmästerskapet i friidrott 2019.
Den enda rimliga slutsatsen som de här länderna kan göra är att den dåliga publicitet som ofta dyker upp före själva mästerskapet med råge överträffas av den goda publicitet som idrottsprestationerna skapar. När domaren blåser i visselpipan har åskådare och journalister en tendens att strunta i vad som sker utanför arenan – kvar finns bara guldmedaljerna och jubelbilderna. Att Saudiarabien vill vara med och arrangera VM 2030 är ytterligare ett bevis för att det verkar löna sig för regimer att förbättra sina rykten med andras idrottsprestationer.
Frågan är om det faktiskt behöver vara så här. Om mästerskap i länder där mänskliga rättigheter inte kan garanteras får så massiv kritik så borde det enda vettiga vara att sluta ge sådana länder chans att arrangera mästerskap. Det skulle förstås begränsa antalet länder rejält, men sådana ställningstaganden är inte helt okända i historien. När Jõao Havelange (som för övrigt var dunderkorrupt) valdes till president för Fifa på 1970-talet släppte han inte in Sydafrika i organisationen på grund av apartheid. Om man på 70-talet kunde ställa den typen av krav borde det inte vara omöjligt igen. Gränsdragningarna blir såklart svåra, vem bryter tillräckligt lite mot mänskliga rättigheter för att få associeras med idrottsevenemang?
Det finns ett sätt som är snabbare och mer effektivt. Stora idrottstävlingar ordnas inte utan sponsorer. Och stora företag behöver bry sig om opinionen. Coca-Cola, Visa och Hyundai är några av företagen som nu aktivt stöder mästerskapet i Qatar. Om sponsorerna hade protesterat skulle Fifa sannolikt ha behövt agera mer kraftfullt än idag.
Den här texten har redogjort för att Qatar inte är en unik händelse i idrottshistorien. Men förhoppningsvis är Qatar droppen som till sist får korruptionsbägaren att rinna över. Den utbredda ilskan över mästerskapet kan i alla fall få fotbollsentusiaster att hoppas på det.
Världsfotbollens trovärdighet hänger nu på vem som får ordna mästerskapet 2030. 2024 vet vi hur det har gått.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
