SÖK
MENY
Att bo i skärgården är snart ingen möjlighet
En lagtingspolitiker bosatt i Mariehamn hade inte kunnat säga det Bo Ponthin sade, det är helt klart.
Bo Ponthin är ordförande för kommunfullmäktige på Kökar, och intervjuades med anledning av att fullmäktige på Kökar sagt nej till mera pengar för skolskjutsarna med båt från Kyrkogårdsö. Han sade: ”Familjerna har själva försatt sig i den här situationen genom att bosätta sig på Kyrkogårdsö. Då måste man också vara lite ödmjuk tycker jag. Man kan inte bara kräva och kräva.”
Nähä. Snacka om att kacka i eget bo. Snacka om att bjuda på argumenten nästa gång lagtinget ska diskutera kostnaderna för skärgårdstrafiken.
Om icke Kökars fullmäktige kan ha förståelse för att människor som bosatt sig ute på öar har rätt till samma service som människor som bor i centralorter – vem ska då ha det? Om fullmäktiges ordförande tycker att skärgårdsbor ska vara lite ödmjuka när de kräver sina rättigheter i kommunen, hur ska då skärgårdsbor bete sig i förhållande till lagtinget, eller ålänningarna i förhållande till Finlands riksdag?
Ödmjukt, med hatten i handen? Snälla, kan ni ta mina barn till skolan?
Det som tydligen irriterat beslutsfattarna på Kökar så in i bomben är att Markus Nordberg på Kyrkogårdsö sin vana trogen inte varit det minsta lilla ödmjuk. Han tar betalt för att skjutsa sina egna barn, och han tar dessutom ut vad det kostar, åtminstone nästan. Upphandlingen av transporterna har skett enligt alla konstens regler, men Nordberg var den enda som lämnade in anbud.
Enligt skolnämndens ordförande Gabriella Nordlund, som tycks stå för förnuftets röst i kommunen, finns vissa tveksamheter vad gäller avtalet och prishöjningar under gällande avtal. Sådant bör naturligtvis skötas sakligt och korrekt, men i grunden kvarstår det faktum att det inte spelar någon roll
a. vem som kör skolskjutsen
b. att det kostar mycket pengar
Det är en politisk prioritering om kommunen försöker välja att inte bekosta skolskjutsarna från Kyrkogårdsö. Då säger man klart och tydligt ifrån att det inte är värt priset för Kökars kommun att ha folk fast bosatta på öar utan fast vägförbindelse.
Markus Nordberg menar att hans ö ingalunda är en tärande del av kommunen, utan att man nog betalar in mer skatt än man kostar. Det kan så vara, men egentligen är också det irrelevant.
Antingen ska folk kunna bo i skärgården och ha samma rättigheter som andra, eller så inte. Oberoende av om man är tillräckligt ödmjuk eller om barnen behöver gå i skolan.
I all sin enkelhet blottar denna konflikt de nakna nervtrådarna i förhållandet mellan centrum och periferi i en ekonomiskt trängd situation. Kökars kommun har egentligen inte råd med någonting.
Därför blir skolan lidande, liksom all annan kommunal service. Så småningom flyttar människor ifrån Kökar för att de vill ge sina barn likvärdiga villkor som barn i andra kommuner, inte en resursmässig b-skola där man ska lära sig att vara ödmjuk för att få skolskjuts.
Låt mig som avslutning citera Ålands lagsamling, grundskolelagens 30 paragraf:
”Skolnämnden skall ordna skolskjuts eller ledsagning för …
1) elever i årskurserna ett till tre för vilka skolvägen är mer än tre kilometer och elever i årskurserna fyra till nio för vilka skolvägen är mer än fem kilometer och
2) elever vars skolväg är alltför ansträngande eller farlig med beaktande av elevens ålder eller andra omständigheter.
Skolskjutsen eller ledsagningen är avgiftsfri för eleverna.
—
Om skolskjuts inte kan ordnas på ett ändamålsenligt sätt skall skolnämnden, efter att ha hört vårdnadshavaren, ordna fri inkvartering för eleven.”
Klart som korvspad. Markeringarna i texten är mina.
