SÖK
MENY
Att se sig i spegeln
Att Ålands radio och tv (ÅRTV) tillsatte en oberoende utredning om sin arbetsmiljö efter Nya Ålands granskning var ett nödvändigt första steg. Uttalanden från radions ledning antyder dock en fortsatt ovilja att förstå de egna rollerna – och det egna ansvaret.
Att rapportera om en krisande arbetsmiljö är som att analysera ett dysfunktionellt äktenskap. Svåra frågor, svåra svar: så mycket som hänt under lång tid, så många sår på alla sidor, så starka känslor av att ha förfördelats – med åtföljande ovilja att se saken från någon annans perspektiv … Och hur skulle man själv ha gjort om man varit i samma situation på jobbet?
Det har därför varit ett vanskligt arbete för Nyan att granska ÅRTV, även på det personliga planet. Vänskapsband har prövats, förtroenden har förlorats. Det handlar trots allt om kolleger.
Kanske undrar en del läsare varför vi ansåg det vara nödvändigt. Svaret är dels att ÅRTV inte är vilken arbetsplats som helst – radion är en offentlig skattefinansierad garant för det demokratiska samtalet på Åland – och dels att detaljerna som efter hand framkom var så graverande.
En av det offentliga Ålands viktigaste arbetsplatser visade sig vara maskstunget: svårt anfrätt av långvariga konflikter och med en högsta chef som anmälts till Regionförvaltningsverket RFV för mobbning, destruktiv klickbildning och sexuella trakasserier. Det gick inte att bortse ifrån.
Den interna etiska ribban för ÅRTV (precis som för Ålands två tidningar) måste dessutom ligga högre än för andra. Det är svårt att trovärdigt granska om man själv har för mycket att dölja.
Den tillförordnade redaktionschefen Nina Smeds var snar att, efter Nyans granskning, begära av radions styrelseordförande Magnus Lundberg att en oberoende utredning tillsattes. Det var oundvikligt – som före detta arbetarskyddsfullmäktige och nu den högsta ansvariga för redaktionen kunde hon inget annat göra. Juristbyrån Widman & Co Ab kopplades in. Allt väl så långt. Men vad hände egentligen sedan?
Utredningen presenterades och hemligstämplades. Inte ens medarbetarna som intervjuats fick tillgång till hela utredningsmaterialet – enligt uppgift har rapporten framlagts i en sex, sju olika versioner där bara styrelsen fått hela bilden.
Ändå har Lundberg och Smeds gått ut i offentligheten och sagt att rapporten visserligen bekräftar mobbningen och klickbildningen, men samtidigt visar att inga sexuella trakasserier förekommit. Det är anmärkningsvärt.
För hur vet de det? Anmälan till RFV innehåller ju obestridligen en berättelse om upplevda trakasserier av oönskad fysisk natur. Menar Smeds och Lundberg alltså att anmälaren ljuger? Lagstiftningen på området utgår från den upplevda, subjektiva upplevelsen hos offret. Att den som anmälts nekar till beskyllningarna utsläcker inte den upplevelsen. Så varför förnekar Lundberg och Smeds att något har hänt?
Magnus Lundberg har, som styrelseordförande, en roll som liknar politikerns. Han har utåt uppgiften att skydda organisationen och försöka spinna dess berättelse så positivt som möjligt. Det är därför – till viss del – begripligt att han vinklar och hårdrar utredningens slutsatser, även om beteendet är olämpligt mot bakgrund av anklagelsernas innehåll. Och när Nyan krävde svar på den enkla frågan ”Hur VET du att inget hänt?” svarade han trots allt att det gör han inte: utredningen kunde bara inte ytterligare styrka de sexuella trakasserierna. Fair enough.
I fallet med Nina Smeds blir saken mer egendomlig. Uppenbarligen har hon inte själv läst rapporten, utan bara fått den relaterad för sig. Ändå hävdar hon med säkerhet att ”den juridiska utredningen visar att inga brott begåtts”. Det är att komma farligt nära den rena lögnen, även om det skett av våda. Utredaren Petra Sjöstrand på Widman & Co har ju i Nyan uttryckligen dementerat att hon straffrättsligt skulle ha prövat om någon gjort sig skyldig till brott – hennes specialitet är arbetsrätt på arbetarskyddets område.
Det var med andra ord klumpigt och riskabelt av redaktionschefen Smeds att påstå dylikt. Det kastar också en skugga över Lundberg, som uppenbarligen felinformerat redaktionen om rapportens innehåll och räckvidd.
Dessutom måste man fråga sig vems intressen Smeds månade mest om när hon kom med sina uttalanden? Kanske ville hon trösta arbetsplatsen och höja moralen genom lite hittepå. Det tråkiga blir ju bara att hon samtidigt slängde flera av de egna medarbetarna – de som i Nyans granskning bekräftat övergreppen – under bussen genom att offentligt förneka dem deras egna upplevelser av trakasserier. Tänkte hon alls på hur de kollegerna upplevde detta? Eller gick hon mera den egna ”klickens” ärenden?
Slutsatsen i nuet blir att varken ÅRTV:s styrelseordförande eller redaktionschef än så länge har tagit sitt professionella och moraliska ansvar för arbetsmiljön och medarbetarna. De behöver se sig själva i spegeln.
Detta kan inte – får inte – bli slutpunkten.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
