SÖK
MENY
Balansgång att spela ut arter mot varandra
Att skjuta eller inte skjuta havsörn för att rädda ejdern. Det är en debatt som väcker frågor om naturvård som sträcker sig långt bortom det aktuella fallet.
I slutet av förra veckan publicerade landskapsregeringen en slående video av hur örnar sveper in över försvarslösa ådor och ejderungar. Det flaxas och plaskas i fasa. På berget vid vattnet kalasar sedan en ståtlig örn på resterna av sitt byte. Det är ett dramatiskt inlägg i örn- och ejderdebatten.
Man undrar när landskapet ska börja lägga ut lika dramatiska videor på trålare som dammsuger Östersjön på strömming? På hur svampar och skalbaggar slås ut av kalhyggen? Det finns många hot mot våra lokala arter, där det största hotet faktiskt stavas människa.
Även människan är till stor del bakom den numera svartmålade örnens uppsving. Från att ha varit nära utrotad, på grund av människoproducerade gifter som DDT, jakt och habitatförstörelse, så återuppstod den i granna tal. Också återuppståndelsen kunde människohänder ta åt sig äran för, vinterutfodring och beskydd gav önskat resultat och hyllades som en lyckad naturvårdsinsats.
Tills den blev för lyckad. Nu är örnen i stället ett hot mot den kulturellt omhuldade ejdern och många vill att delar av örnstammen ska skjutas. Och så var också tanken, tills naturvårdsorganisationer nyligen satte stopp för planerna på skyddsjakt genom att överklaga beslutet.
Nu rasar många i stället mot naturvårdarna, men kan man faktiskt klandra dem? Det är förståeligt att de är obekväma med att man ska börja skjuta bort en art de tillbringat 50 år med att försöka återuppliva. Det ligger heller inte i miljöskyddsorganisationers etos att se med blida ögon på dödandet av djur, även om det görs med goda motiv.
Att döda vissa djurindivider för att rädda en annan är en av de mest omtvistade frågorna inom naturvård i dag. Vilka rovdjur får dödas, hur många, när och var? Det är en svår balans mellan känslor, etik och pragmatism. Dessa diskussioner blir ofta i fokus samtidigt som de problem människan skapar till stora delar går obemärkt förbi.
Låt oss sammanfatta med att säga att ejderstammens kris är tragisk och på många sätt akut. Ejdern är en viktig del av ett hälsosamt ekosystem och också viktig för den åländska skärgårdskulturen. De otaliga frivilliga timmar som satts på stammens bevarande, i form av ådtak och andra skyddsåtgärder, är hedervärda.
Kanske skyddsjakt på örn är ett klokt extra ingrepp, men dödandet av några få individet kan rimligtvis inte vara det som avgör ejderns framtid. Speciellt inte med tanke på att landskapets jaktförvaltare till Ålands radio uppger att läget är ganska lugnt på havsörnsfronten i år.
Debatten är dock symboliskt intressant och väcker många större frågor om naturvård. Vilka djur och fåglar ska skyddas? Till vilket pris och på bekostnad av vilka andra arter? Och sist men inte minst: hur ska vi skydda arter från det största hotet – människan?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
