SÖK
MENY
Bastuns potential är värd att investera i
Debatten om Bastuns vara eller icke vara har klargjort två saker: det finns ett enormt engagemang för en alternativ kulturscen. Det finns även stor utvecklingspotential.
Engagemanget för att rädda Träffpunkt Ungdoms verksamhetslokal Bastun har varit enormt: en insamling med cirka 1 400 underskrifter publicerades på tidningarnas hemsidor inför stadsstyrelsens möte med uppmaningen att inte sälja Bastun.
Stadsstyrelsens beslut blev att inte sälja den till högstbjudande, utan istället utreda möjligheterna att sälja den till Träffpunkt Ungdom för en symbolisk euro.
Debatten om Bastun har väckt starka känslor. Obunden samlings Christian Wikström menar att verksamheten enbart riktar sig till de redan invigda: ”Idag är Bastun en plats dit Träffpunkt Ungdoms medlemmar, i huvudsak medelålders människor, kan gå för att dricka öl på skattebetalarnas bekostnad när medlemmarna bestämmer sig för att låsa upp och öppna baren.” skriver Wikström i en insändare.
Bastun lyfts också (av betydligt flera) som en av Ålands viktigaste scener där många av dagens kulturarbetare har tagit sina första steg. Det beskrivs som en plats för evenemang av stor kulturell betydelse och – faktiskt – som en marknadsföringskanal för Åland. Att band som The Hellacopters och tidigare utrikesminister Pekka Haavisto har lyft Bastun vittnar om platsens kultstatus.
Lever då Bastun upp till sitt rykte även i dag? Det är inte riktigt lika självklart. Intensiteten i verksamheten har genom åren gått upp och ner. Även om saker nu börjar hända så har lokalen i ärlighetens namn inte sprudlat av aktivitet det senaste årtiondet.
Den större frågan här är vad offentliga pengar ska användas till. Politikerveteranen Barbro Sundback (S) tog i veckan upp ett närliggande exempel på debattsidan: uthyrningen av Doktorsvillan. Sundback drar paralleller till idrottsanläggningar som byggs, ägs och drivs av staden och menar att olika måttstockar används för idrott och kultur.
Ta storsatsningen på friidrottsarenan i Ytternäs som kostade Mariehamns skattebetalare dryga miljonen, till exempel. Hela bygget kostade egentligen 2,3 miljoner euro men bekostades till hälften av landskapet. I projektet ingick en läktare för 574 000 euro. Bara läktarkostnaden motsvarar alltså en renovering av Doktorsvillan.
Så vad är det man borde värdera högst när skattepengarna ska användas? Nyttjandegrad? Allmänhetens intresse? Marknadsföringsmöjligheter? Något annat?
Det finns också andra värden. Att ungdomar kan idrotta på anläggningar som föreningar omöjligt kan finansiera själva har förstås ett stort värde i sig. Det blir på ett sätt en investering i en verksamhets potential. Hade man krasst utgått från friidrottens nyttjandegrad på Wiklöf Holding Arena (där man samexisterade med fotbollen innan flytten) så hade en ny anläggning för flera miljoner inte varit befogad. Men utan en plats är egenvärdet och potentialen helt borta. Samma resonemang går att applicera på kulturscenen. Det finns värde finns i att behålla en plats för kultur som inte alltid passar på de större kommersiella scenerna, att investera i potentialen.
Det bästa vore om Mariehamn behåller lokalen. Då kan staden samtidigt ställa krav på den som i fortsättningen får nyttja Bastun. Stadens eget ungdomsråd har kloka funderingar: Bastun borde tillgängliggöras så att fler ungdomar får chansen att upptäcka den. Det borde finnas goda möjligheter att behålla dagens upplägg men med villkor som allmän information om evenemang, öppettider och på hur mycket utåtriktad verksamhet som borde försiggå varje år. Ju större öppenhet, desto fler som kan ta sig in. Det kan bara generera fler idéer som vad Bastun skulle kunna vara.
Debatten om Bastun har klargjort två saker: det stora engagemanget och dess potential. Mariehamns stad borde försöka föra dem samman.
