DELA
Foto: Rasmus OlinINTE VAD DE VILLE Finansministern, lantrådet och kansliministern presenterade i måndags ett förslag till samordning av socialservicen, men knappast det förslag de hade valt själva.

Besvikelsen syntes i ministrarnas ögon

    Frågan är om en presskonferens med en åländsk regering någonsin har innehållit fler motstridiga känslor? Det var tydligt att såväl lantrådet Camilla Gunell som finansminister Roger Nordlund var oerhört besvikna över KST-förslaget de presenterade.
    Munnarna säger en sak, ögonen en annan. Det förslag till samordning av kommunernas socialtjänst som landskapsregeringen presenterade i förrgår var alldeles uppenbart inte det förslag Camilla Gunell, Roger Nordlund och Wille Valve hade tänkt sig att lägga. I stället för en samordning i närtid där jämlikhet för alla ålänningar och socialarbetare som kan jobba tillsammans med kollegor blir det nu långbänk av samordningen.

    Och för regeringen blir det sänkt betyg.

    När regeringen Gunell tillträdde duckade man förvisso frågan om antalet kommuner, men satte upp fyra tydliga områden där samhällsservicen skulle utvecklas. Det skulle skapas en garantilag, den digitala agendan skulle verkställas, socialtjänsten skulle samordnas liksom den tekniska sidan.

    Nu står vi med knappt fem månader till valet och av de stora planerna bidde det bara en tummetott, den digitala agendan håller på att förverkligas. Inte med alla kommuner, men med de största delarna av det offentliga Åland och fler talar om att ansluta sig vad det lider.

    Men resten har i bästa fall kraftigt försenats, medan samordning av den tekniska sidan och garantilagen föll innan den ens hann födas.

    Det är ett misslyckande för lantrådet och hennes ministrar. De mål en regering sätter upp i sin regeringsförklaring blir också grunden för betyget på regeringen när mandatperioden ska summeras. Därför såg också lantrådet ut som hon gjorde när hon presenterade förslaget hon själv inte riktigt mäktade med att sälja in som ett hon tror på.

    På hennes högra sida satt finansminister och såg lika lite övertygad ut. Inte konstigt, det är hans parti som tvingat regeringen till en urvattnad kompromiss som egentligen bara skjuter det oundvikliga på framtiden några år.

    I budgetdebatten i november 2012 begärde Roger Nordlund ordet som sista talare, spände ögonen i lagtinget och förklarade vikten av en samrodning av samhällsservicen. Han avslutade med att säga:

    – Jag tänker inte fega ur en gång till, det har inte landskapet råd med.

    Efter debatten utvecklade han sitt resonemang.

    – Jag tror att många som är emot förslaget tror att allt lokalt ska gå förlorat, jag tycker man ska se möjligheterna i stället. Vi har för mycket dubbelarbete på Åland. Det kanske inte syns, men vi har många som gör samma jobb.

    Nu syntes besvikelsen i Nordlunds ögon. Det var hans parti som vek sig för kommundirektörernas vilja och tvingade regeringen att gå från ett KST-förslag som skulle sättas i sjön, till ett där man nu ger kommunerna ett par år att komma överens om samarbete på egen hand. Med tanke på hur olika viljorna sett ut i de olika kommunerna fram till nu känns chanserna små, minst sagt. Om de inte lyckas jämka sig, då kommer en tvingande lagstiftning och KST blir verklighet 2019.

    Roger Nordlund fegade inte ur, han blev tvingad av verkligheten i ett Åland där många vill behålla makt och hellre ser till sitt eget än till helheten.

    Man förstår besvikelsen i ministrarnas ögon, och undrar när Åland ska släppa ”det är bra som det är” och i stället våga förändras för att vinna.

    Eller som Nordlund själv sa den där kvällen i november 2012:

    – Man måste se den större och mer långsiktiga bilden, inte bara den lilla. Jag älskar småskaligheten vi har på Åland, men vi måste våga utveckla samhället.