SÖK
MENY
Betala för sanningen
Det statliga stödet till media har sedan länge varit obefintligt. Kanske kan coronapandemin väcka politikerna till insikt om journalistikens betydelse för demokratin – inte bara i kristider.
Presstödet har en sorglig historia i Finland. Större delen av det försvann i den finansiella härd-
smältan på 1990-talet, då tidningarnas distributionsstöd drogs in som ett led i de desperata statsbesparingarna.
Resten gick i princip upp i rök 2008, då det parlamentariska presstödet bakades ihop med parti-
stödet. Av någon bisarr anledning kände lagstiftarna då att det vore enklast om de politiska partierna själva fick dela ut stöd till media, som om all journalistik per definition vore av megafonmodell.
Det värsta med denna manöver var dock att pressens andel av partistödet inte öronmärktes. Som bland annat Ny Tids chefredaktör Janne Wass konstaterade i en insatt artikel i den egna tidskriften
i januari, lade partierna sedan undan för undan vantarna på en allt större andel av pressens pengar.
Kanske kan dock coronakrisen få upp frågan på agendan igen?
Den 28:e april lade nämligen en snabbutredning fram ett ambitiöst åtgärdspaket för att rädda pressen ur coronakrisens strypgrepp. Bakgrunden är det nattsvarta nuläget för pressen i Finland: över hälften av dagstidningarna har permitterat
journalister och annonsintäkterna har nästan halverats.
Utredaren Elina Grundström föreslog dels ett selektivt coronastöd för mediaprojekt ”som stärker lokal eller regional journalistik av hög kvalitet”, dels ett generellt stöd motsvarande ”den nordiska praxisen.”
Gott så. Grundström står dokumenterat på medias sida i frågan: hon har tidigare kallat presstödets försvinnande in i partikassorna för ”den stora blåsningen” (tidningen Advokaatti den 28 november i fjol) och propagerat för en generell stödmodell av nordisk sort.
Men fastän kommunikationsminister Timo Harakka på presskonferensen om presstödet häromdagen sade att det till en stor del är mediernas förtjänst att Finland klarat sig så bra under coronakrisen, finns det anledning att oroa sig för politikernas inställning.
Ordförande för Finlands Journalistförbund Hanne Aho uppger nämligen för Nyan att Harakka samtidigt låtit förstå, att ett eventuellt coronastöd skulle understiga 10 miljoner euro (att jämföra med
Sveriges redan extraanslagna 200 miljoner kronor till medierna) – om det blir några pengar över
huvud taget.
”Det är i nuläget inte alls säkert”, säger hon till Nyan.
Anledningen är enligt Aho att Finland aldrig sett presstödet som en garanti för demokratin och mångfalden, utan bara betraktat det som ett företags-
ekonomisk stöd till mediahusen.
Det är, diplomatiskt uttryckt, en olycklig och oinformerad inställning.
En mångfald av oberoende kvalitetsmedia blir en allt viktigare del av skyddet för demokratin. Inte bara på grund av de ryska/kinesiska trollfabrikerna och det allmänna foliehattandet på Facebook, utan för att virusets sociala skador kommer att överleva långt efter att sjukdomen covid-19 besegrats.
När samhället utmanas av arbetslöshet, eventuella nya svältkatastrofer, en uppdämd, desperat flyktingvåg samt den alltjämt pågående klimatkrisen – allihopa reella risker som experter varnar för – blir behovet av saklig, sann information fundamental.
Det är dags att regeringen förstår att sanningen har ett pris och, till sist, börjar betala det.
