SÖK
MENY
Bonden Paavo och läsandet som en klassfråga
Nya larmrapporter om läskrisen och den sjunkande läskunnigheten hos finländarna har duggat tätt senaste tiden. Nu visar ny forskning att de kraftigt minskade läsvanorna hos en del av befolkningen i mångt beror på den ökande polariseringen och de allt djupare klassklyftorna i samhället. Det hela håller på att utveckla sig till ett allvarligt demokratiproblem. Lösningen? Minskade socioekonomiska klyftor.
En av de skarpaste minnesbilderna jag har av min morfar, bonden Paavo – jo, han hette Paavo och var bonde – är när han kommer in efter någon syssla på gården och slår sig ner på sin vanliga plats vid fönstret på en av träbänkarna som flankerade det avlånga och rustika köksbordet. Vid släktsammankomster fylldes det stora bondköket snabbt med folk; mostrar som hjälpte mormor med matlagningen och deras makar som inte hjälpte mormor med matlagningen men som väl hade bistått morfar med någon av sysslorna på gården, barnbarn som for runt kors och tvärs inbegripna i diverse lekar. Allt stoj och stök ackompanjerades av högljudda diskussioner, gälla och bullriga skratt, barntjut och rop. Mitt i denna kakofoni slår morfar lugnt upp sin bok – kanske en av den oerhört populära och produktive folklivsskildraren Kalle Päätalos självbiografiska romaner i den 26 delar långa Iijoki-serien som morfar tyckte så mycket om – på rätt ställe och börjar läsa, till synes helt ostörd och obrydd av det kaos som omger honom.
Att den här minnesbilden plötsligt dyker upp just nu beror på att nya forskningsrön sätter den så omdiskuterade läskrisen i Finland (och internationellt) i delvis annat ljus. I den färska boken Miksi lakkasimme lukemasta? (ungefär: Varför slutade vi läsa?) undersöker sociologen Riie Heikkilä förändringen av läsvanor i Finland ur sociologiska perspektiv. Som statistiken visar konstaterar Heikkilä att finländare läser allt mindre, men drar andra slutsatser än de gängse om varför det förhåller sig på det viset. Heikkiläs forskning visar nämligen att det minskade läsandet främst beror på ökade klassklyftor och den tilltagande polariseringen i samhället, där ”kulturen fått en allt starkare politisk innebörd”. I sin undersökning har Heikkilä intervjuat människor i de lägre socioekonomiska klasserna där man i allmänhet läser allra minst, och konstaterar att där finns en utbredd misstro mot litteratur och läsning, som i stället ses som något förbehållet eliten: ”Många upplever en känsla av bitterhet och utanförskap. De anser att läsning hänger ihop med den elitism de starkt vill ta avstånd från. De vill verkligen inte vara en sådan som läser”, säger Heikkilä i en intervju på webbforumet lärorikt.fi som drivs av Svenska folkskolans vänner. ”Det hänger ihop med en större trend, där samhällsklyftorna i Finland ökar. I takt med att vårt samhälle blir mer polariserat ökar också klyftorna mellan dem som läser och dem som inte gör det”, fortsätter Heikkilä.
Det är här jag kommer att tänka på morfar Paavo. Han vare sig hörde till eller identifierade sig som något slags samhällselit, långt därifrån. Med några få folkskoleår i ryggsäcken var han en småbrukare som drygade ut kassan genom att fara runt i bygden och utföra plåtslagararbeten för att lyckas mätta den stora familjen. Hans stora läsintresse sågs ändå som något helt naturligt, trots klasstillhörigheten läste han ymnigt, både böcker och dagstidningar. Men det var andra tider då: ”Traditionellt har den finländska arbetarrörelsen präglats av ett starkt bildningsideal. Läsning blev en fritidsaktivitet under 1800-talet, men det var först på 1900-talet som alla finländare lärde sig att läsa, tack vare vårt välfungerande skolsystem. Litteratur blev ett folknöje som inte hörde ihop med socioekonomisk status”, framhåller Heikkilä.
I dag skulle morfars läsintresse kanske ses som något apart, sett till hans socioekonomiska status och kön: statistiken visar tydligt att lågutbildade läser mindre än högutbildade, att män läser mindre än kvinnor och att varje ny generation läser mindre än den föregående.
I debatten om läskrisen har en del röster fört fram att det som går förlorat i den minskande ”djupläsningen” av böcker i viss mån återvinns genom ökningen av det vi läser på skärmar, i allt från inlägg på sociala medier till sms och mejl. Men Heikkiläs studie visar att digitaliseringen och tillgängligheten av korta texter och snabbt flöde inte gynnar dem som inte läser böcker: ”Det var något som förvånande mig mycket i min undersökning. Vi ser att den digitala och den traditionella läsningen går hand i hand. De som läser mycket digitalt tenderar att också vara mer benägna att läsa traditionella böcker och tidningar.” Allt detta resulterar i att en stor grupp människor – en tredjedel av alla lågutbildade i Finland – inte läser överhuvudtaget, inte ens korta textsnuttar på nätet.
Det är lätt att konstatera att det hela håller på att utvecklas till en allvarlig demokratifråga som riskerar att växa sig allt större: att ökande polarisering och socioekonomiska klyftor i samhället leder till allt större skillnader i läsvanor och litteracitet mellan olika samhällsgrupper och klasser, och detta leder sannolikt i sin tur till ytterligare ökad polarisering och klyftor mellan desamma.
Hur ska vi då få stopp på snöbollen i rullning? Visst, läsfrämjande satsningar i hemmiljö, daghem, skolor och andra delar av samhället är viktiga, men som Heikkilä framhåller är det helt avgörande att vara lyhörd för att ”läsning i allt högre grad hänger ihop med socioekonomisk status”. Minskade samhällsklyftor är alltså en förutsättning för att kunna vända skutan rätt: ”Om vi vill vända trenden måste vi motverka den polarisering som präglar vår samhällsutveckling i dag. Läsning kan bli en naturlig del av fler människors liv igen om de känner sig inkluderade och delaktiga i samhället, istället för utanför.”
En medveten och progressiv utjämningspolitik i syfte att minska klyftorna torde vara rätt väg att gå, men ser vi till vad som sker på riksplanet i dag lär vi dock tyvärr få vänta ett tag på eventuella trendbrott.
