SÖK
MENY
Börjar vi äntligen förstå att kalhyggen inte är framtiden?
Kalhyggen har traditionellt dominerat skogsbruket i Finland och Sverige.Men när det nu allt tydligare visar sig vara dåligt för den biologiska mångfalden, vattenskyddet, klimatet och lönsamheten, då är det dags att ändra traditionerna – även på Åland.
”Framtidens skogsbruk behöver vara både lönsamt, klimatsmart, miljövänligt och gärna vackert”. Det var budskapet i den föreläsning som skogsexperten Mikael Karlsson nyligen höll på Åland i Natur och Miljös regi.
Forskning och praktik visar allt entydigare att vi för att uppnå detta måste röra oss bort från kalhyggen mot ekosystembaserat skogsbruk med plockhuggning. Här behöver de åländska skogsägarna, och rådgivarna, vara villiga att omdefiniera sina traditioner, gammal information och synsätt på skogsbruk om Åland ska hänga med i utvecklingen.
Fram till mitten av 1900-talet bedrevs skogsbruket i Finland med olikåldriga skogar som dominerades av så kallad blädning, där man hugger bort de största träden med ett tidsintervall på mellan 15 och 20 år och på så vis behåller en skog där det finns träd i alla storlekar. År 1948 skrev dock en grupp skogsfackmän en appell där de menade att den rådande skogsbruksformen inte var tillräckligt lönsam. På 1950-talet övergick det finländska skogsbruket istället till kalhyggen. Det finns dock de som hävdar att denna grupp fackmän grundade sina påståenden på felaktiga forskningsresultat och att de agerade i eget intresse då den dåtida motsvarigheten till skogscentralen själv producerade plantorna som skogsägarna skulle använda.
På denna inhuggna väg har skogspolitiken fortsatt gynna kalhyggen som stammen i det finländska skogsbruket. Ännu för tio år sedan var laggränserna för gallringar i Finland satta så pass högt att en optimal kalhyggesfri avverkning i princip skulle varit lagstridig.
Allt sedan detta skogsbruksskifte för 70 år sedan verkar kalhyggesmetoden ha blivit en nationell stolthet. I alla fall att döma av det brev som Stefan Löfven, Sveriges dåvarande statsminister, och Finlands statsminister Sanna Marin skickade till EU kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i maj 2021 inför godkännandet av EU:s taxonomiförordning. I sitt brev krävde de att alla krav på naturnära skogsbruk skulle tas bort från förslaget, något som alltså skulle hota nuvarande praxis. Och de fick igenom sin önskan. Sverige och Finland är två av få europeiska länder som fortsättningsvis bedriver storskaligt kalhygge.
Att bedriva ett intensivt skogsbruk där man tar ut så stora kvantiteter som möjligt har de senaste åren omhuldats av premissen att man gör det för att rädda klimatet. På SLU:s hemsida kan man läsa att ”Finlands skogsägare är riktiga klimathjältar” och att man avverkar mindre än skogen växer i form av återplantering. Men samtidigt har Naturresursinstitutet nyligen konstaterat att kolsänkorna i de finska skogarna har minskat, vilket har lett till utökade koldioxidutsläpp, bland annat till följd av utökad avverkning.
Det har hittills hävdats att ökad avverkning bara påverkar kolsänkorna kortsiktigt, men väldigt färsk forskning från miljöinstitutet SYKE visar att effekten kan vara i åtminstone 100 år. Vi försvagar alltså aktivt våra möjligheter till att naturligt lagra koldioxid för varje kalhygge – och detta för hundratals år in i framtiden.
Men så till alternativet. Enligt Mikael Karlsson är framtidens skogsbruk anpassat till platsen, utformat så att skogen hela tiden finns kvar. Man skördar genom plockhuggning och arbetar med naturlig föryngring i stället för planteringar.
Visst finns det också risker och problem med kalhyggesfritt jordbruk, såsom drivningsskador, vindfällen och rotröta. Därför måste varje skogsskifte utvärderas enligt de lokala premisserna. Det behövs också bättre maskiner för optimal plockhuggning för att få ut så mycket som möjligt ur framtidsskogarna.
Det är alltså inte nödvändigtvis en alldeles enkel övergång från kalhyggen till kontinuitetsskogsbruk och det kräver engagemang och fingertoppskänsla. Men det man får istället är mer artmångfald, en motståndskraftigare skog, bättre vattenmiljöer samt i bästa fall högre lönsamhet för skogsägaren då man slipper kostnader för återbeskogning och mark-beredning samtidigt som man är mer skyddad mot stormar, torka och skadeinsekter.
På Åland har vi många, och engagerade, skogsägare som vill göra, och redan gör, både hållbara och lönsamma val. De behöver information, stöd och resurser för att vi ska kunna ha en ännu grönare och friskare skogsframtid. Men de behöver också modet att ifrågasätta gamla sanningar och traditioner. Mycket görs redan på sina håll, men det stora (skogs)skiftet väntar fortfarande.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
