SÖK
MENY
Dags för Fair trade även för museiföremål?
Nyligen sade Frankrikes president Emmanuel Macron att han inte kan leva med att en stor del av den afrikanska kulturhistorien finns i Frankrike.
Det är ett led i diskussionen om de europeiska museernas stulna föremål.
De flesta av oss har säkert någon gång gått in på ett museum och fascinerats över vilken otrolig mängd historia från hela världen som visar upp sig i montrarna. På museum i så gott som alla stora europeiska städer finns vår gemensamma berättelse från alla världens hörn.
Men det finns en obekväm elefant i många av rummen, frågan om hur de nuvarande förvaltarna har kommit över föremålen. Den koloniala övergreppen kastar sin skugga över många av de grandiosa utställningarna.
En president som tycks vara beredd att försöka tvätta bort den stämpeln är Frankrikes Emmanuel Macron som nu har lovat att återbörda en del föremål som under åren har tagits – om länderna varifrån föremålen kommer ifrån ber om att få dem tillbaka.
Det handlar främst om länder i Afrika söder om Sahara där Frankrikes koloniala arv än i dag är tydligt. I det här fallen görs skillnad på verk som har köpts, vars historia finns dokumenterad och de föremål som med stor sannolikhet har stulits.
Även Storbritannien och Tyskland har börjat omvärdera det koloniala arvet och har i sakta mak börjat processen med att återlämna eller låna ut föremål av historisk betydelse för ursprungslandet. Att erbjuda föremålen för utlåning sticker givetvis i ögonen, att dessutom motiveringen i flera fall har varit att de europeiska museerna är bättre lämpade att ta hand om föremålen än sina afrikanska motparter ger sken av att kolonialismen aldrig har blivit omodern.
Det finns otaliga exempel på föremål med en dyster proveniens som präglas av plundring, mord och ödeläggandet av hela städer.
Det fåtal återlämningsbeslut som har fattats är fortfarande en droppe i havet. Till exempel kan de 26 föremålen från Quai Branly i Paris som ska återlämnas till Benin ställas i relation till de över 70 000 afrikanska föremål som finns kvar i museets samlingar.
Det är bara ett av många museer med en stor mängd föremål vars ursprung kan ifrågasättas. Enligt den rapport som Macron bygger sitt beslut på finns mellan 90 och 95 procent av kulturarvet från Afrika söder om Sahara i de stora museerna världen över, utanför Afrika.
Det finns också ett motstånd mot att lämna tillbaka föremål. Enligt flera motståndare urholkar återlämningsbesluten det egna landets upptäckter och förminskar en tidsepok som visserligen inte är smickrande, men som fortfarande inträffade.
Inte alla motståndare är det heller av ideologiska skäl. Det finns en uppfattning om att museiföremål i världsomspännande utställningar ska vara just världsomspännande och att föremål tappar sitt kulturella värde om de bara får visas i ursprungslandet och i den nationella kontexten.
Det går givetvis att förstå en egyptisk staty i ett brittiskt museum, eller en nordafrikansk piratflagga på Ålands Sjöfartsmuseum. Med tanke på kunskapsspridningen för olika tidsepoker i olika delar av världen kanske det till och med är att föredra. Men om kontexten ett föremål visas i bör kopplas samman med ägandeskapet är däremot en betydligt svårare fråga.
Även om diskussionen främst gäller de stora museerna, där de flesta stulna föremålen är, så finns det en anledning att uppmärksamma debatten. Det finns garanterat föremål även i mindre museer som delar samma öde som de från till exempel Benin. Och då är det museernas skyldighet att inte bara redovisa varifrån föremålet kommer, hur gammalt det är och vilken använding det kan ha haft utan också hur det har kommit till samlingen.
Alla föremål kan förstås inte med säkerhet fastställas hur de har kommit till samlingarna. Men där det är möjligt skulle det vara skäligt att redogöra för det.
Vi vill veta varifrån vår mat, våra teknikprodukter och våra kläder kommer ifrån. Vi vill veta under vilka förhållanden de har producerats. Det är inte främmande att en sådan tanke även skulle nå den museala världen, ett sorts Fair trade-märkning för museiföremål.
Och även som museibesökare är det värt att känna till den bakomliggande historien om hur förmålen hamnade i montrarna.
