SÖK
MENY
Dags för lagar mot dödlig ovetenskap?
När våra samhällen så småningom får distans till den rådande pandemin och börjar dra lärdomar av den, kan en befogad fråga vara: bör vi lagstifta mot samhällsfarlig desinformation?
Vi har alla nog alla varit med om det någon gång. Någon runt middagsbordet eller vid bardisken visar sig hysa föreställningar som det förnuftiga flertalet i sällskapet uppfattar som fnoskiga.
Det kan handla om att allt från att trafikflyget är enrollerat i en konspiration för att sprida kemikalier, till att attentaten den 11 september iscensattes av CIA eller att mässlingsvaccin orsakar autism.
Vi rycker på axlarna och låter de fnoskiga hållas. Vi har ju trots allt, som ofta brukar framhållas av dem som tror på tomtar och troll, ”åsiktsfrihet”.
Det finns något fint i denna tolerans, som tangerar den upplysningstanke (ibland felaktigt tillskriven Voltaire) som lyder: ”Jag föraktar er åsikt, men går i döden för er rätt hysa den”. Alla måste ju få tycka och tro som de vill.
Och så nöjer vi oss med att säga saker som: ”Du har rätt till dina egna åsikter, men inte till dina egna fakta”, om vi alls ids diskutera saken med dem.
Men coronapandemin komplicerar det förhållningssättet.
Åsiktsfriheten är – förstås – absolut i alla fria samhällen. Yttrandefriheten är det däremot inte. Säger man högt att svarta människor är lägre stående, i avsikt att offentligt sprida denna ”åsikt”, väntar böter. Och, kanske ännu mer betydelsefullt: ogillande från andra.
Vid de flesta middagsbord eller bardiskar är det inte längre socialt acceptabelt att säga sådant högt, och på de sociala medierna går det att anmäla. Vi har ju numera lagstiftning mot det.
Denna lagstiftning kom till när flertalet började anse att offentlig rasism, homofobi eller sexism inte kunde accepteras. När den värderingen väl översatts till lag skedde sedan en positiv rundgång: det faktum att åsikten blev lag gjorde att ännu fler kom att omfatta åsikten. Fenomenet är välkänt: lagstiftning fungerar normerande.
Efter coronapandemin finns det skäl att fråga sig om katalogen av oacceptabla yttranden kanske behöver utökas?
I de högljudda demonstrationer mot begränsande coronaåtgärder som blivit vardagsmat i USA, dominerar numera ofta konspirationsteoretiska vaccinmotståndare. Redan har på sina håll ställts krav på att ingen ska behöva vaccinera sig mot coronaviruset, den dag ett sådant blir tillgängligt.
Dessa vanföreställningar är farliga för oss alla. Om tillräckligt många bombarderas av desinformation om ett eventuellt kommande coronavaccin, blir det svårare för samhället att uppnå flockimmunitet. Människor kommer att dö i drivor på grund av dumheter.
Det är som bekant inte tillåtet att skrika: ”Det brinner!” i en fullsatt biograf. Kanske borde vi ändra i våra yttrandefrihetslagar så att det blev straffbart att torgföra samhällsfarligt, ovetenskapligt nonsens?
För normerandets skull? Så att flertalet en dag säger nej tack till dyngan även vid middagsbordet eller bardisken, och spridningen på Facebook begränsas?
Det går alldeles utmärkt att på vetenskapligt säker grund mana till försiktighet med nya, oprövade vacciner. Ett litet antal människor blev till exempel svårt skadade av vaccinet mot svininfluensan 2009. Detta offentliga samtal, om bevisbara, reella risker, är nödvändigt.
En sådan diskussion omöjliggörs dock om skränfockarna överröstar samtalet med potentiellt dödlig ovetenskap.
(Källa New York Times 2 maj)
