DELA
Foto: Stefan Öhberg
Få, om ens något, åländskt parti har så definierats av sin ordförande som de Obundna. Vem efterträder Bert Häggblom och vad månde det stundande maktskiftet om ett knappt år att betyda för det kommande politiska landskapet på Åland? Nyan försöker spana nerför horisontlinjen.

De Obundna efter Bert

Om mindre än ett år ska de Obundna välja nya partiordförande efter Bert Häggblom. Vad får det för konsekvenser för Ålands politiska liv framöver?

Det åländska partisystemet är obegripligt för en utomstående betraktare. I vårt landskap tror Socialdemokraterna inte på klasskampen, Moderaterna förespråkar inte sällan stora offentliga insatser och Liberalerna representerar allt från mjukaste socialliberalism till stenhård Spencerism. Det ska fan vara politisk spanare på Åland.

Och hur ska man egentligen beskriva de Obundna? Partiets namn beskriver väl både partiet och dess dilemma – obundna aktörer är per definition opålitliga och kan dyka upp precis var som helst på spektrat. Det är ingen slump att så disparata politiker som Jessy Eckerman, Mika Nordberg, Fredrik Karlström och Simon Holmström alla har sin bakgrund i detta oförutsägbara spänningsfält.

En konstant har dock alltid funnits – ordförande Bert Häggblom. Karln kom trots allt in i lagtinget första gången 1979. Och nu säger han att han ska sluta.

På vårmötet 2023 ska en ny ordförande väljas, vilket kommer att få konsekvenser långt utöver det vanliga när partier byter ledare. Det handlar trots allt just nu om fyra mandat som kan komma att spridas för vinden i framtiden – eller koncentreras på en alldeles ny plats i det politiska rummet. Få, om ens något, åländskt parti har så definierats av sin ordförande som de Obundna. Den sluge buffeln Bert kommer att lämna ett säreget tomrum efter sig.

Vem ska fylla det?

Reflexmässigt kanske de flesta skulle svara Marcus Måtar. Inte bara har Cityjuristkollegan fått kliva fram i lagtinget och yttra sig istället för Häggblom sedan denne blev talman, han passar också den Häggblomska profilen: förslagen jurist med en stark individualistisk framtoning och en lätt dragning åt det rättshaveristiska. Måtar är också retoriskt fyndig och intellektuellt briljant, när inte hans temperament lägger krokben för honom.

Men drar han röster? Hur charmade är partiets medlemmar av honom? Och sedan, i valet ett halvår efter årsmötet, väljarna? Det är en omöjlig fråga att besvara. Men imagemässigt framstår ibland Marcus Måtar som aningen för förbittrad för sitt eget bästa. Det är inte säkert att det leder till framgång vid valurnorna.

En bubblare till ordförandeposten kunde i såna fall vara infrastrukturminister Christian Wikström. Han är fortfarande ganska obekant för den åländska allmänheten på grund av sin i sammanhanget ringa ålder och tidigare karriär i Sverige. Men han har skött ett svårt ett jobb utan fadäser och utstrålar en nästan tjänstemannaaktig kompetens som väljarna kunde finna betryggande. Dessutom kan man ana i honom den ambitiösa säkerheten hos någon som bidar sin tid. Den som räknar ut Wikström ur rejset kan ha obehagliga överraskningar framför sig på upploppet.

Och sedan har vi förstås Stellan Egeland.

Egeland blev kontroversiell på valnatten 2019 när han gjorde ett egendomligt handtecken som vissa menade hade en högerextrem innebörd (Egeland själv har kraftfullt förnekat den kopplingen). Oavsett hur det låg till med den saken har han sedan dess konsekvent gjort sig känd för en till libertarianism gränsande frihetsvurm (särskilt i vaccinfrågor), uttryckt ett starkt motstånd till feminism med vidhängande skepsis inför HBTQ-frågor och jämställdhet. Lägg därtill hans högljudda protester mot Black Lives Matter-rörelsen och det står klart att mannen är en vandrande hundvissla för krafter långt ut på högerkanten som antagligen känt sig övergivna av Stephan Toivonen (ÅLD) på sistone.

Tilläggas kan att Egeland dessutom är mästerskytt på pistol och en motorcykelbyggare i världsklass. ”Svetsar-Stellan” uppfyller sammanfattningsvis varenda punkt på samtidspopulismens önskelista och kan – stödd och gödd av en fortsatt säkerhetspolitisk oro och en krisande ekonomi – mycket väl vända upp och ner på hela det åländska politiska landskapet om sjutton månader.

Det ska fan vara politisk spanare på Åland. Men kikar man nerför horisontlinjen kan man urskilja stora ting i vardande.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp