SÖK
MENY
Den bästa tåren är gemensam
Förra veckan uttryckte ett mess Nyan förargelse över att sjukskötarna satt och skrattade vid kaffebordet. Tack och lov att sjukskötarna skrattar under sin kaffepaus. Den dagen glädjen och kaffepauserna flyr vården vill jag inte längre vara patient.
Läkaren Christina Doctare höll förra veckan en föreläsning om stress för ett fullsatt auditorium. Samtidigt som alltfler i dag står utanför arbetslivet finns allt färre innanför. Det betyder att för få människor sköter om ruljansen på arbetsplatserna. I dag är varje anställd i Sverige sjukskriven 40 dagar per år och det kostar årligen samhället 105 miljarder. ”Aldrig förut har vi haft det materiellt så bra som nu, och aldrig förr har vi haft så illa ställt med hälsan som nu”, sa Doctare.
Stress är ett urtjatat ämne och ironiskt nog hinner ingen bry sig. Symptomen är för det flesta både välkända och välbekanta: ont i kroppen, svårt att ta in information och en oro som aldrig lämnar en.
Hjälpen pratas det faktiskt ganska sällan om. Jo, visst, man skall ta det lugnt. Men om man inte hinner? Och om man faktiskt inte vet hur man gör?
Christina Doctare pratade om vikten av pauser och hur destruktiv en kaffemaskin på jobbet kan vara. Det är nämligen ganska okej att stressa ibland, men bara om man varvar ner ordentligt emellan.
Så här är det: stresshormonerna heter adrenalin, noradrenalin och kortisol. Alla tre gör att vi kan lägga i ett högre tempo. Kortisolet är kanske mest intressant, det har som uppgift att stänga av tröttheten, både psykiskt och fysiskt. Då kortisolet sätter igång märker vi inte att vi är slitna och egentligen inte orkar. Det är kortisolet som gör att vi kommer in i flytet, då allt bara lyckas och man är oövervinnelig.
Problemet – åtminstone i vår del av världen – med kortisolet är att det helst inte skall finnas i kroppen mer än fyra timmar i sträck. Pågår det för länge klarar vi inte av att varva ner då vi är lediga.
Fyra timmar flyt alltså, sen är det dags för paus. Ponera då att arbetstagaren går igång på nytt efter lunchen, stresshormonerna skruvar än en gång upp sig och efter arbetsdagens slut är arbetstagaren tom som en pappersask.
Det bästa är förstås att inte behöva stressa alls under arbetsdagen, men det finns få arbetsplatser på Åland idag där tempot inte är för högt. Nästbäst är att värna om pauserna, och inte bara om luncherna. Ingen skall känna sig som en tom pappersask vid arbetsdagens slut.
Kaffeautomaterna är förödande ur stressynpunkt. Istället för att tillsammans med sina kollegor sätta sig ner en stund, prata och förhoppningsvis skratta, sitter alla framför sina datorer med sin kopp. Både gemenskapen och pausen går förlorad.
En gammal hederlig kaffepanna borde alla arbetsplatser ha, helst en som puttrar hemtrevligt och sprider goda aromer av nybryggt kaffe runtomkring sig.
Skrattet då, det som messaren ansåg att inte borde förekomma i sjukhusets kafferum. Wikipedia skriver att även om skrattets funktion är osäkert antar man att skratt är ett sätt att signalera samhörighet mellan personer. Liksom gäspningar har skratt en smittande effekt.
Skratt fungerar som stressens motgift. Eftersom endorfinerna som frigörs då vi skrattar dämpar smärta och stress slappnar vi av då vi skrattar.
Att skratta på en arbetsplats tillsammans med sina kollegor innebär således dels att vi upplever samhörighet med de andra, de som vi skall jobba tillsammans med och skapa företagets produkt eller service tillsammans med. Dels betyder kaffepausskrattet att vi effektiviserar kaffepausen, vi slappnar helt enkelt av mer.
Och ju mer avslappnade vi är, desto skärptare blir vi då vi återgår till arbetsuppgifterna. Kaffepauser borde vara varje chefs dröm.
KARIN ERLANDSSON
tfn 528 467
