SÖK
MENY
Den tragiska vägen till nuet
Förbluffande få känner till området Palestinas historia. Denna text är ett försök att bidra till upplysning om vad som lett fram till nuets tragiska haveri.
Det brukar sägas att krigets första offer är sanningen. Eftersom den lilla del av Mellanöstern där israeler och palestinier bor i realiteten befunnit sig i krig sedan 100 år, har sanningen – i form av ovedersägliga fakta – haft det minst sagt motigt genom tiderna. I all synnerhet gäller detta för bakgrunden till den palestinska flyktingtragedin.
Palestina har sedan bibliska tider varit namnet på ett tämligen vagt definierat område, vars yttersta ”gränser” – det har aldrig funnits en formell statsbildning med detta namn – varit Syrien i norr, Medelhavet i väster, Sinai i söder och den Arabiska halvöns öknar i öster. Efter att greker och romare på olika vis administrerat regionen tog turkarna över kommandot efter Östroms och Konstantinopels fall 1453. Det turkiska Osmanska riket behöll sedan området fram till första världskriget.
Sedan blev det britternas tur att hålla i den heta potatisen. För vid det här laget hade både den judiska och den arabiska nationalismen vaknat, och bägge folkslagen – som under hela tiden bebott ”Palestina” – började kivas allt värre om vem som skulle ha rätten till det territorium som Nationernas Förbund så småningom gav mandat åt engelsmännen att sköta.
Storbritannien hade redan 1917 förkunnat sin avsikt att upprätta ett ”judiskt folkhem” i en del av mandatområdet. Detta upprörde arabvärlden. För att beveka sina arabiska allierade gav därför britterna 1923 bort 80 procent av området till en arabisk emir, som sedan grundade Transjordanien, och senare nuvarande Jordanien, av denna merpart av mandatet.
Det är de återstående 20 procenten av regionen Palestina som alla sedan dess strider om. Efter andra världskriget beslöt FN 1948 att två stater skulle bildas i området; i ”Israel” var judarna i majoritet, i ”Palestina” araberna. Arabstaterna godtog dock inte planen och det första formella kriget bröt ut ett dygn efter att FN-beslutet trätt i kraft; dessförinnan hade ett de facto inbördeskrig med ömsesidiga övergrepp pågått i området under flera år.
I det första kriget 1948 (då fem arabstater anföll Israel men misslyckades med att utplåna den nya staten) såddes det giftiga frö som sedan dess vuxit upp till den nuvarande flyktingproblematiken. Staten ”Palestina” försvann på 24 timmar; Egypten kom att besätta Gaza, Jordanien ockuperade Västbanken, Israel tog resten. Och hundratusentals (det exakta antalet är hopplöst omstritt) muslimska och kristna araber som bott i området flydde eller fördrevs från sina hem och förvandlades, tillsammans med sina efterkommande, till nutidens miljontals palestinska flyktingar.
Samtidigt fördrevs 1948 också hundratusentals judar från sina hem i arabländerna. De togs dock emot av Israel, där de erbjöds medborgarskap.
Värre gick det för palestinierna.
För de förödmjukade arabstaterna har nämligen sedan dess haft mycket svårt att acceptera Israels existens. Arabförbundets medlemmar (med undantag för Jordanien) vägrar sedan detta första krig att erbjuda palestinier medborgarskap i något av sina länder – det försvagar den arabiska förhandlingspositionen och skulle kunna destabilisera de egna regimerna (araberna som stannade kvar i Israel 1948 är däremot israeliska medborgare med fullständiga rättigheter).
Till skillnad från de judiska flyktingarna från arabländerna, som blev medborgare i Israel, förvägrar alltså arabstaterna medborgarskap åt de palestinier som flytt eller fördrivits från Israel. De sitter fortfarande i ”flyktingläger” – de facto städer – i Libanon, Syrien, Jordanien, Gaza och Västbanken i väntan på – ja, vad?
Där är vi nu. Västbanken, brutalt ockuperat av Israel, är en varböld för den israeliska demokratin. Området administreras av den internationellt erkända Palestinska myndigheten och styrs av PLO (Fatah), men har inte haft ett demokratiskt val på snart 20 år. Ständiga upplopp och stridigheter med israeliska bosättare och Israels säkerhetsstyrkor gör vardagen till misär för invånarna.
Och Gaza?
Man kunde skriva spaltkilometer om detta olycksområde. Inget land har någonsin velat befatta sig med den lilla strandremsan i söder. Egypten erövrade Gaza i kriget 1948 men ville aldrig ha området, utan valde att förtrycka befolkningen med hjälp av den brittiska mandatlagstiftningen som gällt sedan 1920-talet. Israel fortsatte på samma sätt efter att ha tagit området – tillsammans med hela Sinaihalvön – i kriget 1967; när israelerna sedan ville lämna igen alla landvinningarna i samband med fredsavtalet med Egypten 1979 tog egyptierna villigt tillbaka sitt oljerika Sinai – men Gaza tackade man nogsamt nej till.
Israel tröttnade till sist på att försöka styra den överbefolkade, alltmer islamistiska landremsan och utrymde Gaza 2005. Sedan dess har den arma enklaven blockerats av Egypten och Israel både till lands och till havs. Tidvis har israelerna tillåtit Gazabor att arbeta i Israel, men ständiga terrorattacker från det styrande Hamas (som grep makten i en kupp mot Fatah 2007) har lett till allt hårdare gränsrestriktioner och åtskilliga israeliska bombardemang som vedergällning. Så, noll fred eller demokrati i Gaza, noll möjligheter till ett drägligt liv.
Och sedan kom Hamasattacken och massakrerna den 7 oktober 2023.
Där börjar nuet, där slutar vi.
(Man kunde visserligen drömma. Man kunde fantisera om triljoners med oljedollars som kom Gaza till hjälp, om öppna gränser och fulla medborgerliga rättigheter för alla i hela Mellanöstern. Ja, man kunde drömma om heliga platser tillgängliga för alla religioner, om demokrati, om mänskliga och kvinnliga rättigheter, ja, man kunde drömma om allt detta, med gråten i halsen. Men vad tjänar det till?)
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
