Nyss hemkommen till Mariehamn från Stockholm, är jag fortfarande uppfylld av de närmare 50 000 deltagarna i årets Prideparad och de över 500 000 åskådarna. Det var Nordens största manifestation för hbtqi-rättigheter. Att delta som åskådare är lika viktigt som att själv vara med i paraden. Det är en tydlig handling och ett aktivt avståndstagande från fördomar och hat, till stöd för allas lika värde, för hbtqi-rättigheter.

Om någon fortfarande undrar varför vi gör det och varför Pridefestivalerna behövs så stavas det solidaritet. Pridefestivalerna med paraderna står för internationell solidaritet. Det är hjärtskärande när vi ser hur hbtqi-personer världen över kränks dagligen, förtrycks och mördas av de regimer de lever i, av hbtqi-hatande grupperingar och av sina familjer. Värst är det i de cirka 70 länderna som på olika sätt kriminaliserar homosexualitet och de 12 som utdömer dödsstraff. Iran avrättar flest homosexuella och Uganda är det landet som senast återinförde dödsstraffet. I ett sextiotal länder accepteras inte transpersoner, vars existens nonchaleras och ifrågasätts.

Könsneutrala äktenskapslagar brukar ses som en värdemätare på länders inställning till hbtqi-personer. Även om Grekland, som första kristna ortodoxa land, infört en jämlik äktenskapslag, i likhet med de nordiska länderna och senast Thailand, så är det enbart 36 av FN:s 193 medlemsländer som tillåter homosexuella par att ingå äktenskap.

Trots att det har gått många år sedan kriminaliseringen av homosexualitet avskaffades i de nordiska länderna, så hålls fördomarna levande av inskränkta och okunniga grupper av människor. Visserligen är de i minoritet men de är alltid högljudda med sin övertygelse om hur onormala hbtqi-personer är. Fördomar och okunskap som lätt resulterar i hat och kränkande tillmälen.

Detta är orsaken till att så många fortfarande inte vågar eller vill vara öppna med vem de är. Många vägrar betala det höga pris som öppenheten kräver. I stället tvingas många leva dubbelliv. Och tro mig – jag har varit där, det är många fler än de personer som är utsatta för hedersförtryck, som lever dubbelliv på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Och här spelar attityderna och bemötandet en avgörande roll.

Det gör skillnad vilken jargong det är i klassrummet, i omklädningsrummet, i fikarummet på jobbet, hemma runt köksbordet eller i kommentarsfälten på sociala medier. I ett modernt och upplyst samhälle med oändliga möjligheter att ta till sig fakta och kunskaper så är det förvånansvärt många som blundar och lockas av fördomar ur sin rädsla för det okända.

Hbtqi-hatet är gränslöst och leder till att hatarna ansluter sig till auktoritära regimer, som de annars säger sig motverka, som exempelvis Iran och Ryssland. Den senaste ryska aggressionen kom i våras när hbtqi-personer förbjöds från att organisera sig. Sedan tidigare är all information och undervisning till barn och unga om hbtqi-frågor och sexualkunskap förbjuden. Ungern tog efter, likaså den förra politiska ledningen i Polen och senast ut var Bulgarien som i förra veckan införde samma så kallade ”propagandaförbud” mot hbtqi-information till personer under 18 år. Nu tävlar också de konservativa politiker i USA:s olika delstater att göra det samma. Flera delstater har redan infört förbud och censurerat böcker. Vad är det för slags makthavare som medvetet försöker förhindra att unga människor får den kunskap de behöver?

Även om det tagit olika lång tid för de nordiska länderna så har lagstiftningsprocessen ofta gett skjuts åt de länder som halkat efter. Till exempel var Finland sist ut med att införa könsneutralt äktenskap och Sverige är nu sist ut att reformera sin könstillhörighetslagstiftning, där de nya reglerna först träder i kraft nästa år.

Unga transpersoner är den mest utsatta gruppen bland hbtqi-personer och överrepresentationen av suicidförsök i jämförelse med unga cis-personer är markant. Många transpersoner beskriver sin psykiska ohälsa utifrån den intolerans de möter i sin vardag och de kränkningar de tvingas utstå dagligen, av så väl unga som vuxna. Och det handlar inte om att råka felköna en person en gång, utan problemet är att personen kanske redan blivit felkönad och ifrågasatt 27 gånger samma dag.

För den som har svårt att förstå är det bara att gå tillbaka till den algeriska boxaren som nyss tävlat i Paris-OS och läsa alla lögner och hatiska inlägg som svämmat över alla traditionella mediekanaler och i synnerhet de på nätet. Transfobi kan alltså även drabba personer som inte är transpersoner. Misstanken om transtillhörigheten och desinformationen om boxarens könsidentitet drog i gång en hatstorm mot boxaren och mot transpersoner, även om OS-vinnaren inte är transperson. En del tycker att det är fusk med basketspelare på 210 centimeter som tävlar mot spelare som är 40 centimeter kortare, men det uppstår inga drev där de smutskastas och hatas. De flesta fattar att vi är olika och olika långa. Varför upprörs vissa av andra människors könstillhörighet och könsuttryck, att de till och med kan hota dem till livet? Vad är skillnaden? Vi är olika. Även om OS inte tillåter de tävlande att själva definiera sin könstillhörighet, tar sig hatarna friheten att sprida lögner och kränkningar. Vi definierar oss och identifierar oss olika. Det är varje individs rätt att definiera sig själv, svårare än så är det inte.

I det nordiska samarbetet så är det arbetet mot fördomar, hat och förtryck som förenar oss. Det är allas vår skyldighet att inte sprida lögner. Det är vår plikt att motverka hat! Det är vars och ens ansvar att visa sina medmänniskor respekt, oavsett vad det handlar om. Men det ska alltid råda nolltolerans mot alla former av kränkningar, diskriminering och förtryck.

Det är tron på kärleken och människors rätt att få vara den de själva vill vara – sig själv – som skapar trygga och empatiska individer. Detta är en förutsättning för utveckling och välstånd, inte bara här på Åland, utan i Norden och i hela världen. Jag är övertygad om det. Vi ses i Prideparaden den 17 augusti i Mariehamn!

Mer läsning

Är det verkligen bögarnas fel?

Bränd regnbågsflagga längs promenadstig

Fyrprisade ombudsmannamyndigheten: Visar att vi behövs och kan spela stor roll