SÖK
MENY
Det går att minska antalet dödsfall på Medelhavet
Nästan 2 000 människor har dött på Medelhavet hittills i år. När ska EU få en migrationspolitik som faktiskt fungerar?
Sedan 2014 har 25 000 människor dött på Medelhavet, mycket på grund av de gränshinder som EU har satt upp för att försvåra för migranter som är på väg till Europa. Den tvååriga pojken Alan Kurdi som spolades upp på en strand efter att hans båt kapsejsade 2015 blev en symbol för en förödande europeisk migrationspolitik. Alan har tyvärr fått många efterföljare. För fyraårige Luijin tog resan från Syrien slut på Medelhavet i september. Samma månad hittades en båt med fyra barn, mellan ett och tolv år gamla. De hade dött i hettan, utan dricksvatten. Listan kan förstås göras betydligt mycket längre.
EU:s migrationspolitik bygger delvis på överenskommelser mellan länder. För ett par veckor sedan blossade ett nytt bråk upp mellan Frankrike och Italien gällande migranter. Italiens högerpopulistiska premiärminister har utlovat hårdare tag och landet har stängt sina hamnar för de frivilligorganisationer som räddar människor ur havet. I början av månaden väntade närmare 1 000 personer på att få komma i land, men bara de mest utsatta fick tillåtelse lämna båtarna. Frankrike, som istället tog emot migrantbåtarna, aviserade att man inte tänkte ta emot de migranter från Italien som man tidigare har förbundit sig att ta emot. Och vips så hade frågan återigen seglat högt upp på EU:s dagordning.
EU:s kommissionär för inrikesfrågor Ylva Johansson presenterade nyligen en handlingsplan för att färre människor ska ta vägen över Medelhavet. I det finns förslag om ett ökat samarbete för att rädda människor i nöd. Det finns en målsättning om solidaritet med de länder i södra Europa som tar emot flest migranter.
Men det ska också satsas på gränspoliser, övervakningen ska skärpas i EU-angränsande länder och det ska bli lättare att skicka tillbaka människor som inte uppfyller kraven för asyl. I praktiken är målsättningen färre migranter i EU. Frågan är vad det betyder för de som riskerar sina liv till havs. Bland annat Malta och Italien använder idag en hjärtskärande taktik som går ut på att inte svara på nödrop. Det krävs mer än ett policydokument från EU för att ändra på det.
Till Yle meddelar Johansson att migrationen över havet främst handlar om människor som söker jobb, inte människor som söker asyl. Hon menar också att man såklart inte ska behöva riskera livet för att söka jobb i EU (som har behov av arbetskraft).
Men den främsta orsaken till problemen som Johansson beskriver är att EU har gjort det så oerhört svårt att ta sig till Europa.
Det finns, tack och lov, i Johanssons plan skrivelser om nya lagliga vägar att ta sig in i EU – förhoppningsvis lägger EU mest fokus på just den punkten. För rimliga, lagliga vägar är det enda som kommer att minska antalet flottar på havet. Det skulle vara billigare för migranterna att resa med flyg eller färja än i en skranglig smugglarbåt. Det skulle lätta på trycket för de länder i södra Europa som tar emot flest nu. Det skulle förhoppningsvis också förbättra migranternas situation när de väl kommer fram. Och det skulle framför allt vara mycket säkrare.
Människor slutar inte resa till EU bara för att det är svårt. Statistik från de åtta senaste åren visar inga tecken på att den här resvägen är på väg att försvinna. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har flera rest över havet i år än ifjol. Siffran för i år lär dessutom bli högre än både 2019 och 2018. Och siffran över döda är redan högre än 2019 och 2020.
En ökad solidaritet både vad gäller räddningsoperationer och mottagande av de som räddas kan mildra de mest akuta effekterna av EU:s migrationspolitik.
Men målsättningen måste vara att ingen ska behöva räddas ur havet. Och dit är det ännu en lång väg.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
