SÖK
MENY
Det livsfarliga spelet
Ett krig kan startas av helt irrationella anledningar och växa bortom all kontroll.Vad händer just nu i Mellanöstern, och hur nära är vi ett storkrig?
Det låg något operettliknande, närmast rituellt, över helgens iranska attack mot Israel. Alla, civilbefolkningar som militärledningar, visste att den skulle komma. Alla var förberedda. Det som rullades upp liknade mera en välplanerad militärövning än faktisk krigföring – och var det kanske också.
Ty allt handlade ju om symboliken: Iran hade kränkts för mycket av det förödmjukande israeliska lufttillslaget mot Irans ambassad i syriska Damaskus, då Mohammad Reza Zahedi, en nyckelfigur i det iranska Revolutionsgardet, dödades tillsammans med sex andra.
Kanske var det så enkelt att Iran hade kunnat se mellan fingrarna med en drönarattack, men inte med ett regelrätt flyganfall? Ingen vet. Men enligt New York Times (17 april) meddelade Iran genom informella kanaler att Israel nu gått för långt, och att en direktattack mot landet var att vänta. Och så drog operetten igång.
En gång i tiden var det en oöverskridbar gräns för Iran att anfalla Israel pang på. Alla visste att vedergällningen då skulle bli enorm – och kanske kärnvapenbestyckad.
Men det långa informella kriget i Mellanöstern mellan Iran och Israel, fört genom så kallade proxies – ombud – i flera decennier, har sakta nött ner regelsystemen. I varje väpnad konflikt riskerar ”krigsdimman” att förr eller senare leda till att kombattanterna misstolkar varandras signaler och reaktioner, och med anfallet i Damaskus hade israelerna satt foten i klaveret.
Så, som sagt, Iran förkunnade högljutt att hämnden var på väg och alla spände på sig säkerhetsbältet och gjorde sig i ordning för kommande attacken. Eller, borde man kanske skriva, ”attacken”.
För det mesta var alltså ett spel för gallerierna; anfallet inleddes genom att Iran skickade iväg drönare mot Israel, lättupptäckta papperssvalor, militärt sett bestyckade med kinapuffar som skulle ta flera timmar på sig att komma fram; efter dem kom raketerna. Mer än en iransk general bad nog en bön att de inte skulle anställa någon skada.
Generalerna hade turen med sig denna gång. Den beryktade Järndomen över Israel höll, och attackflyg från Israel samarbetade därutöver med brittiska, amerikanska och jordanska stridsflygplan för att skjuta ner i stor sett allt som Iran skickat upp. En av de få raketerna som kom igenom träffade en förrådsbyggnad på just det flygfält som den föregående israeliska smyganfallet startat och landat från; kanske lät israelerna detta ske för att ge de iranska mullorna ett litet tröstpris att visa upp för hemmapubliken?
Vad alla nu frågar sig är hur operetten ska fortsätta. Israel måste svara på något vis, annars har en ny maktordning etablerats där Iran ostraffat kan raketbeskjuta Israel. Paradoxen är att svaret varken får bli för officiellt och spektakulärt (då kräver den iranska hemmaoppositionen nya responser) eller för förstulet (vilket vore oacceptabelt för hökarna i det israeliska kabinettet); tajmningen och våldskalibreringen kommer att bli delikata avvägningar. Och hela tiden finns risken för nya misstolkningar: bägge sidorna i konflikten anser sig vara rationella, men deras respektive ”förnuft” har få beröringspunkter i den verkliga världen. Hur ska sådana aktörer någonsin kunna förhandla med varandra?
Det gör dessvärre de långsiktiga perspektiven mörka.
Mellanöstern vimlar av diktaturer. Vi har de lata, sunnimuslimska diktaturerna, ledda av korrupta autokrater och klanledare. Dem kan man förhandla med. Men vi har också den teokratiska shiitiska diktaturen Iran och dess allierade proxymiliser i Jemen, Syrien, Libanon och Gaza. Den har som yttersta ideologiska mål sharialagar för alla och envar – samt Israels utplånande. Den är det svårare att förhandla med.
Vad anfallet mot Israel i helgen visade var att i ett skarpt läge kommer de sunnimuslimska diktaturerna liera sig med USA och Israel, mot Iran och dess proxies. Det livsfarliga schackbrädet är med andra ord uppställt, med motståndare vars världsbilder är så olika att de på en fundamental nivå inte kan tala med varandra.
Ta sedan med i beaktande att många av spelpjäserna i sig är instabila – diktaturer är bräckliga tingestar – släng in faktumet att de sitter på en stor del av världens oljetillgångar och lägg därutöver till nihilisten Putins Ryssland på Irans sida …
Om de senaste åren har lärt oss något så är det att krig kan startas av helt irrationella anledningar och växa helt bortom all kontroll. Ett storkrig i Mellanöstern har potentialen att utlösa en global kris utan motstycke.
Jo, helgens militärövning var en operett. Men spelet bakom operetten är livsfarligt för oss alla.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
