SÖK
MENY
Distansarbete är en förmån– och borde räknas som det
Finländarna jobbar mest på distans i hela Europa. Det ger mer fritid och kan spara flera hundra euro i månaden. Men vad händer med den totala produktiviteten om alla bara ”jobbar med sitt”?
Distansarbetet såg ut att bli det bestående arvet av coronapandemin. Men redan ifjol började många stora företag mer eller mindre tvinga tillbaka sina anställda till kontoret. I Storbritannien har det till och med gått så långt att en slags skiljenämnd har fått avgöra tvister mellan anställda och arbetsgivare gällande möjligheten att fortsätta jobba på distans.
Men Finland sticker ut. Eurostats siffror visar att finländarna jobbar mest på distans i hela Europa. 22 procent hemmajobbade ifjol, medan motsvarande siffra för Sverige var 14 procent och Norge 6,5 procent.
På det finländska Arbets- och näringsministeriet har understatssekreterare Elina Pylkkänen skrivit ett uppmärksammat blogginlägg om att distansarbete bör betraktas som en förmån som på sikt kan synas i lönekuvertet.
Den svenska forskaren Jonas Grafström menar att distansarbete är en löneförmån som kan motsvara så mycket som tio procent av lönen. I en intervju i Dagens Nyheter räknar han med att en som jobbar delvis på distans kan spara runt 200 euro samt få 8-12 timmar mer i fritid per månad.
En enkät i Storbritannien visar att de som kunde arbeta på distans sov bättre, tränade mer, åt nyttigare och kände sig friskare. Dessutom behövde distansarbetarna ta ut färre sjukdagar. Hemmajobbarna upplevde också att de blev mer produktiva.
Enligt Pylkkänen finns det dock för lite kunskap om produktiviteten för hemmajobbare för att dra några slutsatser. Att människor upplever sig vara mer produktiva behöver inte betyda att de faktiskt blir det.
Pylkkänen lyfter däremot en annan intressant fråga: blir den totala produktiviteten lägre på distans? Man klarar troligtvis av sina egna arbetsuppgifter, speciellt sådana som inte kräver andra människors inblandning, mer effektivt hemma i lugn och ro. Men vad händer med arbetsplatsens totala produktivitet, till exempel sådant som kräver kreativitet och problemlösning? Ofta är det sånt som uppstår i de små pauserna.
Den här texten är ett exempel på det. En kollega föreslog en text på det här temat när vi väntade på att ett möte skulle börja. Om pauserna istället används för att ladda tvättmaskinen eller hacka lök så kommer färre problem att bli lösta.
Det blir också problem när nya kollegor ska skolas in. Jobbet är dessutom för många den viktigaste sociala ytan. Och fördelarna med att faktiskt fysiskt träffa andra är vetenskapligt väldokumenterade.
En annan aspekt som Pylkkänen tar upp är vilken inverkan hemmajobbandet får på samhället i stort. I storstäder märks ett högt antal hemmajobbare bland annat i högre priser i kollektivtrafiken eftersom färre åker. Det märks också i stadsbilden eftersom restauranger tvingas stänga när lunchgästerna äter rester hemma vid köksbordet istället. Det är förstås inte något som enskilda arbetsgivare ska behöva ta ansvar för, men det visar också att hemmajobbandet kan påverka samhällsekonomin.
Distansarbetet (åtminstone på deltid) har blivit en naturlig del av vardagen, för de som har möjligheten. Det är ju verkligen inte så att alla har det. Och kanske det då också är rimligt att det, precis som Pylkkänen och Grafström menar, också i framtiden syns i lönekuvertet. Den som behöver pendla in till arbetsplatsen kanske ska kompenseras för det – både för tiden det tar och för bidraget till den gemensamma produktiviteten.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
