SÖK
MENY
Dumpen: en livstids dödsdom
Det är enkelt. Och det är komplicerat. Få saker prövar journalistikens moraliska kompass så mycket som Dumpens aktiviteter – den svenska sajten som lockar fram, fångar in och visar upp pedofiler för allmänheten. Och få saker utmanar oss mera som människor.
Normala människor reagerar ”med reptilhjärnan” – automatiskt, instinktivt, närmast djuriskt – när barn hotas av sexuella predatorer. Dumpens sätt att ta fast dylika och exponera dem tilltalar oss på djupet, snuddar vid uråldriga behov av hämnd och avskräckning. Som termen löd när i forna tider brottslingar offentligt stenades, steglades, brändes på bål, styckades: ”Androm till varnagel”, till varning för andra. Så här går det för dig om du gör det otänkbara.
Och straffet blir också därefter – otänkbart.
Om man fastnar i Dumpens nät mister man ofta allt: arbete, vänner, familj. Man behöver antagligen flytta och byta namn. Man mister sig själv, sin hembygd, sin hela identitet. Och eftersom man inte dömts finns inget fängelsestraff som symboliskt tillåter en att hävda att man ”sonat sitt brott” när man avtjänat det.
Den som fälls av Dumpen har fått en livstids dödsdom.
Här prövas som sagt journalistiken. Journalister ska rapportera fakta, närmare bestämt fakta som allmänheten behöver känna till. Behöver allmänheten känna till identiteten på dem som begått hemska brott? På Åland säger media nej. Bara ”offentliga personer” identifieras. Sådana som åtnjutit allmänt förtroende. Dessa kan ibland hängas ut även när de inte brutit mot lagen, för så ser den bakomliggande publicistiska rättsuppfattningen ut: missbruka offentlighetens tilltro och ditt straff blir att den tas ifrån dig offentligt. Öga för öga, tand för tand, som det står i Bibeln.
Dumpens predatorer är inte offentliga personer. Men kan man inte säga att de som våldför sig på barn ändå missbrukat sina vänners och familjers tilltro till dem på ett fundamentalt plan? De uppförde sig som människor, vi gav dem vårt förtroende – och så visade de sig vara kapabla till omänskliga handlingar. Förtjänar de inte att hängas ut i vardagen på samma vis som makthavaren som körde berusad hängs ut i offentligheten?
Men vänta lite.
Man behöver inte bli (sken)helig och predika om att ”Den som är utan skuld kastar första stenen” för att känna en rysning vid tanken på vad de Dumpendömda går igenom. De tar ibland livet av sig. Deras egna barn traumatiseras för livet. De blir berövade allt människovärde. Även om de flesta av oss ÄR utan skuld vad beträffar sexbrott mot barn, mår vi bra av att döma dem som inte är det till helvetet för all framtid?
Och vad händer med oss när vi drar på oss den bödelskåpan?
Spelar det någon roll att företrädarna för Dumpen just nu utreds för att pressa dem som åkt fast på pengar för att inte exponera dem?
Har det någon betydelse att Dumpen bedriver avancerade brottsprovokationer – alltså lockar folk som inte var ute efter barn från början att ändå överväga det?
Vad innebär det faktumet att pedofilerna som Dumpen lockat fram med ”fejkbarn” inte ens begått giltiga brottsförsök – eftersom det i Dumpenfallet aldrig funnits något riktigt barn som kunnat utsättas för skada?
Och vilka fakta som allmänheten behöver känna till ska journalisterna egentligen rapportera om?
Det är inte bara journalistiken som prövas. Själva vår mänsklighet sätts på prov.
Vår samtid präglas av en drift mot det obarmhärtiga, har ni märkt det? Vi avkräver dem som lider av beroendesjukdomar eget ansvarstagande och låter dem dö på parkbänkar. Vi ställer minderåriga inför rätta och dömer dem till långvariga fängelsestraff. Och när vd:n för ett stort vårdförsäkringsbolag blir ihjälskjuten på en gata i New York hyllas mördaren.
Ja, en drift mot det obarmhärtiga. De sociala medierna lockar fram lynchmobbarna i oss och lär oss att efteråt spotta på de steglade och de brända, ”androm till varnagel”.
Vart för oss den driften?
Den som letar efter en enkel åsikt i denna text letar förgäves, för det ÄR komplicerat, detta. Rent konkret önskar sig dock denna ledarsida att lagen kunde ändras, så att även de ”otjänliga försök” till övergrepp mot barn som Dumpen avslöjar i stället kunde lagföras. En sådan lagändring har skett i England, där flera olika Dumpen-liknande sajter nu i stället för att hänga ut sina fångade predatorer överlämnar bevisningen mot dem till rättsväsendet. 90 procent av de avslöjade döms.
För det måste sist och slutligen vara där de hör hemma, de som förgriper sig på barn. I fängelse först, och sedan i livslång vård för att vi ska få bukt med deras beteenden.
Men inte i slaktgropen.
Vi måste vara bättre än så.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
