SÖK
MENY
Efter cancermånaden – behöver vi en sorgemånad?
Vi är i slutet av den årliga cancermånaden. En månad för att uppmärksamma alla de som drabbas, både patienter och anhöriga.Men det är också en tid många oundvikligen kopplar till sorg. Det temat skulle behöva en egen månad.
”Ibland tänker jag att sorg är som en stor, otäck, kall gröt. Världens största, äckligaste portion. Och du måste äta dig igenom den där jävla gröten för att få gå från bordet och komma vidare.”
Det skriver bloggaren Clara Lidström på webbplatsen Nära Cancer. Hon berättar om hur det var att mista sin mamma till bröstcancer och om sorgeprocessen.
Hennes berättelse är, som allas unik, precis som sorgen, men samtidigt universell i det att vi är få som gått genom livet omärkta av sorg.
Just denna månad är det många vars tankar går till cancerdrabbade och deras anhöriga. Som tur var är det många som återhämtar sig från olika cancerformer, tio-års överlevnaden bland bröstcancer-patienter är exempelvis cirka 80 procent. Men bara det att få ett cancerbesked är traumatiserande och kan trigga både sorg och livskris för personen själv och anhöriga.
Att sörja i förtid är något som är unikt med just potentiellt dödliga sjukdomar som cancer.
”Man pratar om döden i ett andetag och i nästa frågar man om vi ska göra ugnsbakad falukorv till middag. Det är en ganska absurd känsla”, skriver Lidström.
När någon är obotligt sjuk i cancer hinner både den drabbade själv samt familj och vänner prata och bearbeta det. Till den mån man nu kan bearbeta något så traumatiserande som död. För det är ett trauma att förlora någon, hur det än sker.
”Det gäller att aldrig streta emot. Sorgen måste få ta tid och plats”, säger Birgitta Ekblad som förlorade sin partner plötsligt för drygt ett år sedan i en sjukdomsattack. Hon intervjuades den 22 oktober i Nya Ålands nya serie som handlar om just sorg och saknad.
Vår artikelserie är ett försök att belysa en aspekt av livet som ingen undgår, men som ofta upplevs som ett känsligt och svårpratat ämne.
Antropologen och författaren Ernest Becker, som själv dog av cancer, hävdade att vår moderna kultur kännetecknas av dödsförnekande. Kanske han har rätt, eller så är det bara det att vi inte har de rätta orden eller sammanhangen för att kunna prata om död och sorg. Kanske skulle det vara lättare om vi närmade oss det från ett annat håll, om vi kunde prata om sorgen som ett kvitto på den kärlek som finns i världen och som binder oss till varandra.
”Sorg är inte ett straff. Men sorg är vad man betalar för kärlek”, det skriver mamman Sara Flyckt på den Instagramsida hon tillägnat sin dotter Annie som dog i cancer.
Sara har skrivit öppenhjärtigt om sin sorgeprocess och hennes kärleksfyllda, hjärtskärande och mångbottnade inlägg hjälper förhoppningvis många att sätta ord på sina egna känslor.
För just Sara, och andra i hennes situation, är i riskzonen att drabbas av så kallad ”komplicerad sorg”. Det är ett etablerat psykologiskt begrepp som innebär att en person fastnar i sorgen och inte kan komma vidare. Det drabbar cirka 7 procent av alla sörjande och kräver terapeutisk hjälp. Forskning visar att den är speciellt vanligt bland föräldrar som mist ett barn i cancer.
”Här kan hjälp behövas för att acceptera att förlusten är för evigt”, säger forskaren Josefin Sveen som ägnat sin karriär åt att studera just komplicerad sorg.
En evig förlust. Det är en otroligt tung insikt. Inte undra på att sorgen är så svår att prata om. Och svår att greppa.
”Sorg tar sig väldigt sällan uttryck i bara tårar. Det lilla jag grät, det var inte det som var problemet. Det var ju att jag var så arg, att jag var så lättkränkt, att jag fick så dåligt självförtroende, att jag kände mig så missunnsam”, skriver Clara Lidström.
Hon belyser ändå på ett ärligt sätt hur sorgen får vara just ”ful”. Den får se ut precis som den sörjande personen känner och vill. Bara den får finnas. Och bli erkänd.
Hur fint vore det inte om cancermånaden oktober skulle följas av sorgemånaden november? Där alla som någonsin sörjt eller sörjer skulle få möjlighet att reflektera lika öppet som Clara, Sara och Birgitta.
Det finns få ämnen som är viktigare eller mer allmänmänskliga än sorg. De här samtalen måste få ta ett större steg ut i verkligheten.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
