SÖK
MENY
Efterlyses: tydliga myndighetsråd för skärmtid
Konsekvenserna av ett överdrivet användande av digitala skärmar har blivit ett allt mera aktuellt ämne. Från lösryckta påståenden som ”du kommer få fyrkantiga ögon” har det övergått till att bli en seriös forskningsfråga och ett befarat folkhälsoproblem.
Nationella rekommendationer om skärmanvändning har börjat dyka upp här och där, däribland i Norge och Danmark. Norska myndigheter rekommenderar att barn under 2 år inte använder skärmar alls. Skärmtiden för barn mellan 2 och 6 år ska begränsas till högst en timme per dag. Detta ska kompletteras med fysisk aktivitet för att motverka stillasittande. För barn och ungdomar mellan 6 och 17 år är rekommendationerna att begränsa skärmtiden så mycket som möjligt, särskilt utanför skoltid. I Danmark har man samma rekommendationer för 2-åringar som i Norge. Efter 2 år gäller samma rekommendationer för alla danska medborgare.
Kina har bland de mest restriktiva rekommendationerna för barns användande av digitala skärmar. Genom ett så kallat ”ungdomsläge” inför man anpassat innehåll och tidsbegränsningar, baserade på fem olika ålderskategorier. Appar som överskrider tidsbegränsningen stängs av med undantag för de med utbildningssyfte. I ungdomsläget ska föräldrar även få större möjlighet att bevaka barnens användning.
WHO, världshälsoorganisationen, rekommenderar så lite skärmtid som möjligt för barn under 5 år. Barn under två år ska helst inte exponeras för digitala skärmar över huvudtaget. Men efter 5 års ålder tar det slut på rekommendationer från WHO. När WHO publicerade sin artikel 2019 valde THL, Institutet för hälsa och välfärd i Finland, samma linje. Sedan dess har dock THL inte utfärdat några ytterligare egna rekommendationer.
Maija Lindgren, forskningschef och chef för mentalvårdsteamet på THL, sa i Nya Åland förra veckan att man i nuläget inte aktivt arbetar för ytterligare rekommendationer, men att THL diskuterar frågan. Det är svårt att veta om det här är rätt väg att gå just nu. Men utifrån den forskning som gjorts på andra håll hade det varit rimligt att utreda hur man ska göra på nationell nivå i Finland.
Finland behöver inte gå så pass långt som Kina. Men en tydligare riktlinje från våra myndigheter hade varit betryggande i tider då man ser exempel på att barn som sitter mycket stilla framför skärmen får en sämre basmotorik, ett problem som har blivit vanligare.
Nationella rekommendationer är förstås inte en universallösning på de problem som digitala skärmar orsakar. Men rekommendationerna är riktgivande och erbjuder bra hjälp och stöd för våra medborgare. Det hjälper oss att tänka efter och får oss att reflektera. Utan dem famlar vi lite i mörkret.
Hem och skolas kampanj ”Våga vänta” lyfter just den här medvetenheten och dialogen som vi behöver. Vi alla förstår att ett totalförbud mot skärmar i dagens värld inte är ett alternativ. Att låta barnen sköta ansvaret själva över sin skärmtid är inte heller ett alternativ. Men om vi lyfter blicken från telefonerna och pratar med varandra tror jag att vi kan komma fram till kloka lösningar. Kanske man kan damma av det gamla brädspelet hemma i stugorna på fredagskvällarna, i stället för att bara roa sig med ett oändligt utbud av filmer och serier. Först kan man tycka att det är en gruppaktivitet att sitta och kolla på en film, men oftast sitter ändå någon i sällskapet med en till skärm i handen samtidigt som tvn skrålar. Vad är det som är givande med det?
Jag tycker det är värt att lyfta fram den retoriska frågan som verksamhetsledaren för Hem och skola, Micaela Romantschuk, ställer i samma artikel i Nya Åland: ”Är det verkligen rimligt att ge en sjuåring en smarttelefon?” Den klassiska knapptelefonen tryggar den säkerhetsfunktion som föräldrar vill ha idag, att kunna ringa och veta var barnen håller hus.
Det är också viktigt att föräldrar är goda förebilder och ”lever som man lär”, som det klassiska talesättet heter. Fastän jag själv inte har barn förstår jag att det känns som en bekväm lösning att ge sina barn en surfplatta när de inte kan sitta stilla och äta vid matbordet. Eller att man som förälder ofta fastnar lite för länge med telefonen och lär barnen att skärmtid är något eftersträvansvärt. Men vi bör fundera på om det är den lämpligaste vägen att fortsätta på, i alla fall tills THL har funderat färdigt och mer forskning har genomförts. Det måste finnas en mellanväg mellan extremerna. Vi kan hålla oss undan det kinesiska ungdomsläget men inte ändå låta barnen slösa bort dyrbar livstid framför skärmarna.
tfn 23 444
