SÖK
MENY
Egensinne som toppar och stoppar
På vilket sätt försvårar de små kommunerna åländskt näringsliv? Det undrar man i Sund och kanske också i andra kommuner. Kan det handla om bristande intresse, eller rädsla, för samarbete?
Ålands näringslivs vd Susanne Olofsson stack nyligen ut hakan och tog upp frågan om behovet av 16 kommunerna på Åland. Vad har näringslivet med den saken att göra? Och vad menar hon? Alla kommuner vill inom sina gränser ha blomstrande företag som ger skatteinkomster.
Kanske handlar det om något så enkelt (?) som planering. En plan som visar var man kan anlägga industri och andra verksamheter, var det kan dras vägar och kablar, var det finns områden som inte får röras, var det är lämpligt att bygga bostäder. Allt sånt som förenklar för dem som vill satsa framåt. Den sortens planering finns inte på Åland. Etableringskommunen tar gladeligen emot verksamheten, ställer tomt till förfogande, lovar vägdragning – fram till kommungränsen, där är det stopp.
Regionplaneringsbyrån, som sysslade med just den sortens planering, övergripande som gällde hela landskapet, lades ner 1995 för att man från kommunalt håll inte ville att andra skulle klampa in och säga vad man får och inte får göra inom sitt område. Åland firade nyligen 100 år av egensinne, ett välfunnet ord i sammanhanget. Tack vare egensinnet har ålänningarna byggt upp ett blomstrande samhälle. Är det samma egensinne som vill stoppa ett bredare samarbete för att möjliggöra fortsatt utveckling?
Landskapet beställde för ett par år sen en utredning om Nya Godbyvägen, som börjar få svårt att svälja trafikmängden. Det handlar om korsningar som behöver byggas om, om behovet av filer för vänstersväng och så kallade smitfiler. Konsultfirman pekade på just det här problemet, bristen på en planering som täcker hela landskapet. Enligt plan- och bygglagen är det en kommunal angelägenhet att besluta om markanvändningen.
”Eftersom ingen övergripande tillsyn finns uppstår följdeffekter, som till exempel att liten hänsyn tas till markplaneringens inverkan på trafiknätet, hur trafiklösningar ska finansieras eller hur markplaneringen påverkar intilliggande kommun. Även om det i plan- och bygglagen anges att hänsyn ska tas till miljö, ekonomi, ändamålsenlighet med mera har inte kommunerna alltid tillräcklig kunskap om samhällssynergier”, sägs det i utredningen.
Det här sista faller antagligen inte i god jord i kommunerna, men kan trots det vara värt att tänka på. Måste all specialkunskap finnas i varje kommun eller kunde man tänka sig att den finns samlad på ett ställe med överblick över hela landskapet? Så där som före 1995.
Det kommunala egensinnet berör inte bara vägdragningarna på Åland. Nya Åland hade i maj en artikel om klientavgifterna, där det konstaterades att det inom olika kommuner kunde skilja över 200 euro per månad i avgifter till äldreomsorgen, 200 euro för service på samma nivå.
Här slår ansvariga ifrån sig med att det är landskapsregeringens fel, man har skurit ner på landskapsandelarna till kommunerna. Men ändå. Hade avgifterna varit lika höga eller låga i alla kommuner om landskapsandelarna hade bibehållits på en högre nivå? Eller hade de behövt höjas ytterligare?
Nu är en ändring av klientavgifterna på gång, en ändring som ska lindra de ekonomiska orättvisorna i systemet. Bland de mindre kommunerna finns oro för ökade kostnader – vilket det blir i viss mån – och vill att landskapet kompenserar dem fullt ut. Det kanske är rimligt. Eller så … Nej, tanken kan inte tänkas.
Det som inte är rimligt är om kommunerna håller fast vid ett dåligt system för att det är billigt eller för att man prioriterar kommunen framom invånarna.
Det får inte vara så att man borde bestämma sig för i vilken kommun man ska bo för att ha råd att bli gammal.
