SÖK
MENY
Elefantsjuka i sjukhusets investeringsplaner
För dyrt, för stort, för mycket. Ombyggnadsplanerna för Ålands hälso- och sjukvård är helt enkelt för maffiga. Här måste det till prioriteringar.
Nästan trettio miljoner euro ska nästa etapp i utbyggnaden av Ålands centralsjukhus kostar, enligt de preliminära kalkylerna. Och kalkyler håller aldrig. Vi kan alltså räkna med att prislappen slutar på någonstans i trakterna av två kk-hus.
För det skulle Åland få en hel del nytt – ny psykiatrisk enhet i Mariehamn, kvinnomottagning, en diabetesenhet, nya utrymmen för cancervård för att bara nämna några. För en lekman är det snudd på omöjligt att uttala sig om behoven, men självklart tycker man att vården ska vara god och ges i vettiga utrymmen.
Icke desto mindre är trettio miljoner euro fruktansvärt mycket pengar, och vi vet redan att det inte slutar där. Det kommer en etapp till i tillbyggnadsplanerna, då Gullåsen ska byggas om till geriatriskt sjukhus snarare än långvårdsanstalt. Sedan kommer något annat.
Med om- och nybyggnader växer alltid behoven även på driftssidan. Det blir större ytor som ska städas, underhållas och bemannas. Ny teknik ska införskaffas, det ska möbleras och tillfället gör förändringar.
Det är för all del bra, men kostar gör det.
Ålands hälso– och sjukvård har sedan tidigare ett tungt sparkrav på sig, som lett till att man sett över organisationen flera varv. Uppenbarligen gäller de åtstramningarna inte chefernas löner, och önskelistan för investeringar. Det är oroväckande. Hur stora behoven än är så finns det en gräns för hur mycket vården kan kosta, inte för att den inte skulle vara viktig, utan för att det helt enkelt inte finns obegränsat med pengar.
En stilla undran alltså. Går det inte med mindre? Finns det inget man kan göra enklare? Är den standard man i dag bygger på rätt nivå? Det är i vissa sammanhang som att svära i kyrkan att ifrågasätta vårdkostnader, som om man då skulle stå och neka en cancersjuk en livsviktig behandling, men eftersom det handlar om mina pengar och dina, så frågar jag ändå.
Ålands hälso- och sjukvård har sedan sammanslagningen av specialsjukvården vid sjukhuset och primärvården visat sig en oerhört tung koloss att styra. Det råder fortfarande stränga hierarkier och revir bevakas stenhårt. Förändringar är tunga att genomdriva, och sparsamheten tar sig ibland skrattretande uttryck samtidigt som man inte förmår hantera kraven från de maktmässigt tyngre personalgrupperna.
Det är naturligtvis också så att investeringar på 30 miljoner inte är politiskt möjliga. Det måste till prioriteringar, vilket man inte alls tycks ha gjort nu.
Från den julklappslista som lämnats in av ÅHS måste en hel del skalas bort eller skjutas på framtiden, och då är frågan om det alls varit meningsfullt att väcka förhoppningar och satsa pengar på att planera sådant det inte finns pengar att förverkliga.
Två projekt står ändå först i tur, och kommer högst sannolikt att förverkliga, nämligen nya utrymmen för primärvården och en nybyggnad för psykiatrin. Det är basbehov som inte längre kan skjutas på framtiden.
Med övriga önskemål kan man åtminstone konstatera att det inte är sjunkande skepp det jobbas i. Det kan vara obekvämt och otidsenligt, men det är ingalunda olidligt, och då blir det nog så att en del får vänta.
Tack och lov. Det kändes en stund som om skattepengarna inte över huvud taget kommer att räcka till.
