SÖK
MENY
En bärande idé för en enad värld
Det globala gladiatorspel som just nu pågår i Brasilien är fantastiskt underhållande. Det är lukrativt för dem som kontrollerar och kan profitera på spelen och allt som händer kring dem.
I många länder är det något som binder människor samman i en milt nationalistisk glöd, i andra är det närapå en religion.
När Neymar i måndags kväll gjorde sitt andra mål i matchen mot Kamerun så var det inget annat än en religiös extas på läktarna. Det finns länder där framgång i idrottsliga sammanhang är en patriotisk plikt, och där straffet för ett misslyckande kan vara mycket hårt.
Länder där demokratin vacklar, där ett skamfilat utrikespolitiskt rykte behöver putsas eller där stora slitningar i samhället behöver slätas över satsar man gärna groteska summor pengar på att genomföra högprofilerade spel. Se bara på Kina och de olympiska spelen, på Ryssland och nu Brasilien.
När religionen inte längre fungerar som ett opium för folket, så kan idrotten göra det.
Parallellt med världsmästerskapen i fotboll pågår en rad krig i världen. I Syd-Sudan svälter människor ihjäl. I Syrien och Irak blir situationen än mer desperat, när man inte trodde att det kunde bli värre. I dessa länder och i så många fler har den där glöden och glädjen man kan känna för sitt lag eller sitt land i en fotbollsturnering vridits om till något fult och elakt, blivit en hatisk kraft och en kanal för makt-intressen, för ekonomisk kontroll och våld.
Är detta kanske banalt att skriva om? Egentligen inte. Vi vet kanske att det är så att fragmenteringen av ett samhälle sker genom att gemensamma bärande idéer försvinner eller definieras ut. Vi vet kanske att nationalism, religiös fanatism och etniskt misstro är farliga saker att leka med, men kommer vi ihåg att känna det?
Ta Syrien och Irak som exempel. Irak är idag ett land i fullkomligt sönderfall, med en fruktansvärt impopulär USA-stödd regim, religiöst och etniskt hat, stora mängder vapen och många unga män ute efter både hämnd och äventyr och chans att bevisa vilka stora krigare de är.
Orsaken är liksom alltid, faktiskt, att man inte satsat tillräckligt på att bygga freden underifrån. Efter Saddam Husseins fall låg fokus på kontroll och på att säkra ekonomiska intressen i regionen, inte på demokratiutveckling, inte på utbildning, inte på jobb.
Alla de frågor som är viktigast när vi i det välmående Norden byter regeringar, som vård, skola och omsorg och, jämställdhet och miljö, är icke-frågor i ett konfliktområde. Allt handlar om territoriet, makten och kontrollen, inget om det vardagliga livet och dess sorger och glädjeämnen.
Det farligaste vi kan göra, det farligaste någon kan göra, är att tro på propagandamakarna som försöker förvrida detta och finner grogrund i rädsla och misär.
Det är inte jihadistiska Isis som representerar den vanliga familjen i Syrien. Det är inte Boko Haram som representerar den svarta mannen. Det är inte Jean-Marie le Pen som representerar de vita européerna när han häver ur sig att ebola-viruset kan vara lösningen på ett av Europas problem.
Det finns en bärande idé som är viktig under allt det som missbrukas för att legitimera förfärliga saker. Människor tillsammans är bättre.
