SÖK
MENY
En farlig ställföreträdare?
Varför drivs kvinnliga krönikörer så ofta till att lämna ut sina privatliv i sina texter, medan deras manliga kolleger analyserar ränteläget?
Kolumnister fyller en viktig funktion i det offentliga rummet. De personifierar, informerar, utgör föredömen. De är våra ställföreträdare. De visar oss de rätta vägarna.
Eller? Krönikören Hanna Hellquist redogör i tisdagens Dagens Nyheter om sina försök att som singelkvinna bli IVF-befruktad på Cypern. Hon gråter inför en avståndstagande präst och åker fram och tillbaka i dyr taxi, vilket hennes goda ekonomi tillåter henne. Berättar hon.
Krönikan är den senaste episoden i hennes långa, pågående berättelse om sitt privatliv, ett inofficiellt projekt hon bedrivit i många år. Kapitelrubriker kunde vara Pappas Självmord – Kampen Med Alkoholen – Spyan I Trappuppgången – Kändisskapet – När Mamma Dött – Husköpet.
Faktum är att hela Hellquists karriär bygger på en dylik autokannibalism. I hennes samlade verk av kåserier och krönikor finns inga iakttagelser av allmän räckvidd. Ingen samhällsupplysning, inget journalistiskt arbete. Hon är 24 karats navelludd. Det är hennes jobb.
För hon representerar en genre, i Sverige en gång i tiden uppfunnen av alla tonårsflickors företrädare och föredöme Linda Skugge. Den kunde kallas ”Kvinnlig krönikör berättar hisnande självutlämnande om hur hon upplever sitt privata mörker”.
För det är ju som bekant det kvinnor gör – känner.
Hanna Hellquist har många manliga kolumnistkolleger på sin tidning. De flesta skriver om inrikespolitik eller kultur eller kriget i Ukraina. De analyserar torrt och sakligt. En del av dem använder inte ens ordet ”jag” i sina kolumner, fastän de framträder med namn och halv- eller helkroppsbyline med sina reflekterande texter (som den här!).
För det är ju som bekant det män gör – tänker.
Man ska inte bli spydig i onödan över att det är så här. Bägge sortens texter fyller sin funktion; den manliga ”tänkande” sorten upplyser, den kvinnliga ”kännande” väcker vår empati. Och Hellquists berättelser är insiktsfulla, ibland rent av vackra. De rör sig i samma bygder som den monomane norske författaren Karl Ove Knausgård, för vilken ingen kvissla är för obetydlig för ett kapitel i den självbiografiska ”Min kamp” (ett litterärt verk som kanske bäst kan förstås som en enda oändlig, gnällig tidningskrönika).
Men denna uppdelning kommer med en kostnad. För den befäster föreställningen om kvinnor som intuitiva, kännande varelser i ständigt behov av tröst och stöd och bekräftelse. De blir vandrande invitationer till manliga ovanifrånklappar på huvudet av typen ”Vojvoj lilla gumman”. I förlängningen väntar sedan de mindre trevliga klapparna, på helt andra ställen.
Vi känner igen uppdelningen. Den löper som en spricka genom hela vår historia. I nutiden finns den översatt till nätet, där män förklarar världen på Youtube medan kvinnorna snyftar och målar naglarna. Män = djärva jägare, kvinnor = snygga offer.
Det ska sägas att mönstret ibland bryts, på bägge sidor om könsskranket. Manliga krönikörer som Alex Schulman och Bengt Ohlsson gör förvisso det privata allmängiltigt; Lena Andersson och Hanne Kjöller talar i låga röstregister och lägger inte huvudet på sned och ler i sina samhällsanalyser. Men dessa överträdelser emottas på olika vis – de manliga krönikörerna prisas för sin känslighet medan de kvinnliga risas för sin okänslighet. Same same but väldigt different.
Så fungerar sist och slutligen könsmaktsordningen, den ständiga osynliga kontinentaldriften mot kvinnlig underordning vars existens ofta förnekas av män och kvinnor inte alltid vågar tala om.
Den förklarar också varför den ovan skissade uppdelningen fortsätter att existera.
För det är ingen kvalificerad gissning att det sist och slutligen är ekonomin som styr. Hanna Hellquist är guld värd bara så länge hon fortsätter att blotta sina sårbara delar och håller sin lilla söta hjärna borta från ränteläget.
Men blir det inte till sist en förtvivlat farlig väg att gå? För vad ska man ta sig till när man avslöjat allt allt allt? Vad finns kvar att visa upp? Man kommer att tänka på hur det gått för för just Linda Skugge – som numera försörjer sig som porraktris på Onlyfans. Inte ett invändningsfritt föredöme för någon av oss.
Förtjänar vi inte bättre ställföreträdare?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
