SÖK
MENY
Ledare: En förkrossande seger
10 518 röster på Mats Löfström. Smått makalösa 78,6 procent. Trots konkurrensen. Trots att det handlar om ett tredje val. Trots ett valdeltagande som är exakt lika högt (eller lågt) som senast.Att Mats Löfström skulle vinna valet har länge varit en självklarhet. Men att vinsten skulle bli så här överlägsen var inte alls väntat.
Att Mats Löfström inte skulle vinna med lika stor marginal som förra gången hade varit det förväntade. För fyra år sedan fick Mats Löfström 84,5 procent av rösterna. Men det kunde åtminstone delvis förklaras med en omåttligt populär kandidat som egentligen stod utan riktiga utmanare. Den här gången var det annorlunda. Inte på 20 år har så många kandidater ställt upp i ett riksdagsval. Att vi dessutom har kunnat välja mellan fyra olika listor som alla innehåller starka namn och en ideologisk mångfald är ett väldigt gott betyg för den åländska demokratin. Det har möjliggjort faktiska alternativ för väljarna – och borde ha bidragit till att dämpa Löfströms segersiffror.
Ändå vann Mats Löfström med närmare åttio procent av rösterna. Och det är i ärlighetens namn lite svårt att förklara. Redan när förhandsrösterna kom vid 20-tiden på valkvällen var segern klar, ett förkrossande resultat på drygt 3 600 röster till Löfström. De kandidater som låg närmast hade ett par hundra.
Det tredje valet brukar vara det svåraste att lyckas i, men Löfström är fortsättningsvis omåttligt populär bland ålänningarna. Det har varit en turbulent mandatperiod: pandemin stängde gränserna och äventyrade kryssningstrafiken, Ryssland anföll Ukraina vilket ledde till en energikris och en rusande inflation. Och valresultatet visar att ålänningarna uppenbart är väldigt nöjda med hur den åländska riksdagsledamoten har klarat sitt jobb.
En starkt bidragande orsak till valframgången har att göra med den synlighet han har skaffat sig. Många förtroendevalda har en tendens att tappa kontakten med väljarna under mandatperioderna. Och att fokusera på att synas enbart runt valen är tyvärr en livsfarlig fälla för politiker. Just den fällan är Mats Löfström fenomenal på att undvika. Han är ständigt synlig i krönikor, tidningsartiklar och på sociala medier – och har en förmåga och vilja att förklara saker på ett begripligt sätt. Och i ärlighetens namn är det svårt för väljarna att känna till vad som görs om man inte berättar om det.
Även om väljarkontakten förstås bara är en liten del av det politiska arbete som krävs av en riksdagsledamot, och en liten del av arbetet som Löfström gör, så är den betydelsefull. Att han är en seriös politiker märks också i den ambitiösa valkampanjen trots att han själv också innerst inne måste ha vetat att valet var så gott som vunnet redan på förhand. I den kommunikationsförmågan har många åländska politiker en handbok att ta efter – speciellt när det gäller att vara relevant i perioderna mellan valen.
De övriga kandidaterna var från början inställda på platserna bakom Löfström – och för de åländska partierna är riksdagsvalet dessutom en utmärkt språngbräda mot lagtingsvalet i höst. Men visst fanns det en viss spänning på valvakan: nämligen frågan om vem som skulle knipa ersättarplatsen. Det har funnits ett ihärdigt rykte de senaste månaderna att Mats Löfström är på väg att försöka ta den EU-parlamentsplats som Nils Torvalds lämnar nästa år. Ett sådant scenario skulle förvandla en rätt obetydlig ersättarplats till en riksdagsstol i Helsingfors. Knappast ligger någon större sanning i ryktet men det har åtminstone fungerat som motivation för de övriga kandidaterna: att det finns något att spela om, för att låna terminologi från sportens värld.
Wille Valve (MSÅ) tar ersättarplatsen i betydligt hårdare konkurrens än när partikamraten Johan Ehn (som dock fick färre röster än Socialdemokraternas Jessy Eckerman) lyckades blir ersättare för fyra år sedan. Mönstret känns igen: Valve fick också färre röster än en socialdemokrat: Nina Fellman (S) blir tvåa sett till antal röster, men listsystemet säkrar ersättarplatsen till den moderata partiledaren.
Liberalerna är favoriter till att bli Ålands största parti i lagtingsvalet i höst. Att Valve därför lyckas samla fler röster än den främsta utmanaren i Liberalernas kandidat Sandra Listherby visar att MSÅ har lyckats mobilisera sina väljare. Valresultatet borde ge Valve goda nätter framöver. Den här framgången lär stärka hans aktier också i höst.
Precis samma gäller faktiskt också för Sandra Listherby som har samlat både erfarenhet och fått synlighet i samband med riksdagsvalskampanjen. Det är sannolikt att även hon tar plats i lagtinget i höst.
Däremot är valdeltagandet förvånansvärt lågt. De politiska partierna har gjort en kraftsamling. Men de har inte fått betalt för sina insatser. Valresultatet blir lika högt som för fyra år sedan. Den enda rimliga förklaringen att flera väljare inte har lockats till urnorna är att valet redan hade en så tydlig favorit från början.
Det går inte att sammanfatta det åländska riksdagsvalet på annat sätt än i rubriken: en förkrossande seger. Det är bara att gratulera.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
