SÖK
MENY
En lag som vi får lära oss att leva med
Förvaltningslagen har fått grönt ljus av Högsta domstolen.
Det betyder att landskapsregeringen kan göra sig av med obekväma tjänstemän betydligt enklare än hittills. Först i raden står nuvarande kanslichefen Elisabeth Nauclér. Det var för att bli av med henne som lagen stiftades.
Om man inte hade haft så bråttom med att bli av med Olof Erland som näringschef så hade det sannolikt gått alldeles utmärkt att med den här lagen som grund säga upp honom också utan att som nu betala lön i flera år för att han skall vara tjänstledig.
I teorin kan det säkert också gå att säga upp någon som är tjänstledig, men man kan förmoda att avtalet är så skrivet att det inte går att backa ut ur det för landskapsregeringen.
För de tjänstemän som får sitta kvar eller nyanställs gäller alltså nu att tänka efter vad man säger och gör. Om det inte behagar så sitter man löst.
Åland är inte unikt i det fallet. Rikets lag delar in tjänstemännen i tre grupper med olika starkt uppsägningsskydd. Men Åland går litet längre. Här jämställer landskapsregeringen den nya förvaltningschefen med statssekreterare och ministrars specialmedarbetare, alltså personer som är tillsatta på rent partipolitisk grund och som automatiskt avgår tillsammans med den politiker som har tillsatt dem. Och som åker ut om de kommer på kant med sin politiker. Kanslicheferna i riket har ett starkare skydd.
Åland får alltså en partipolitiskt tillsatt förvaltningschef. En ren partipolitiker behöver det inte bli, men någon som i sitt arbete gör sitt bästa för att vara politikerna i majoritetsblocket till lags.
Det är inget fel att vara lojal med sin arbetsgivare. Men det finns en nyansskillnad mellan att vara lojal och att vara till lags.
Högsta domstolen har diskuterat den här frågan och konstaterat att det hör till landskapets behörighet att bestämma om vilka tjänster som kan inrättas och vilka uppgifter som ankommer på tjänsteinnehavaren. Då ”bör i landskapets behörighet även ingå möjligheten att bestämma att förvaltningschefen kontinuerligt skall åtnjuta landskapsregeringens förtroende. Det torde därför vara förenligt med grundlagen att reglera en sådan tjänstemans uppsägningsgrunder på samma vaga sätt som godtagits i rikets lagstiftning.”
Förvaltningschefen skall också övervaka lagligheten inom förvaltningen, att allt går rätt och riktigt till. Och förvaltningschefen skall uttala sig om lagligheten i de åtgärder landskapsregeringen planerar.
Ta som teoretiska exempel att landskapsregeringen väldigt gärna vill bli av med ytterligare en tjänsteman, att man vill ge förmåner åt en grupp trogna väljare på bekostnad av en grupp mindre trogna eller att man kanske vill göra ett skärgårdsområde till naturreservat mot lokalbefolkningens vilja men inte riktigt får det att passa ihop med lagen. På vems sida ställer sig förvaltningschefen då?
Hur blir det med rättssäkerheten om rättschefen sitter på landskapsregeringens förtroende?
Socialdemokraternas ordförande Barbro Sundback har tidigare med stor integritet slagit vakt om medborgarnas rättssäkerhet. Det är synd att hon har tystnat. Eller tystats?
Den fråga som kanske har diskuterats mest i den nya lagen, den som Ålandsdelegationen tog fasta på, är rätten till tjänstledighet för politiska uppdrag. Eftersom valbarheten till riksdagen är garanterad i grundlagen och där också sägs vilka tjänster som inte går att kombinera med uppdrag i riksdagen, så är Högsta domstolens slutsats klart intressant.
HD konstaterar att valbarheten finns kvar, det är bara det att man inte får ha kvar sin tjänst om man blir invald. Man godkänner en villkorad valbarhet.
Med hänsyn till hur domstolar brukar resonera så har HD här tagit nästan mänsklig hänsyn till de problem som uppkommer när en hög tjänsteman är tjänstledig under många år för politiska uppdrag och tjänsten skall skötas av vikarier. Sett ur den vinkeln är ändringen positiv.
Att HD går med på att det i landskapslag stadgas om val till riksdagen, åtminstone indirekt, hör inte till vardagligheterna. Vad mer kan Åland lagstifta om som berör grundlagsenliga rättigheter? Där finns ett intressant fält att utforska.
Eller har HD sett det hela som en begränsning enbart för den åländska ledamoten i riksdagen, något som inte är av intresse för resten av landet?
