SÖK
MENY
En lång och svår process för Teater Alandica
På grund av sin särprägel är teatermiljön en högriskzon för sexuella trakasserier. Har de ansvariga på Teater Alandica verkligen axlat sitt ansvar för att förebygga dem genom åren?
Skådespelaryrket är egenartat. Uppgiften är inte sällan att gräva upp sidor av det mänskliga psyket som normalmänniskan försöker hålla borta från det vakna medvetandet. ”Jobbet” blir till ett utforskande av känslor och beteenden som ofta ligger långt utanför skyddsräckena. Arbetsprocessen kan bränna ut eller uppmuntra till gränslöshet även utanför scenen.
Som om det inte var illa nog har yrket dessutom dragits med trista könskonventioner alltsedan Grekland byggde sina första teatrar. Casanovor, skökor och madonnor har vimlat över ”de bräder som likna världen” i 3 000 år och det har varit skådespelarnas uppgift att gestalta dem, på egen risk för psyket när ridån sedan gått ner.
Det säger sig självt att den uppgiften kan sätta sina spår i yrkesutövaren – särskilt när manligt styrda teatermiljöer (och ibland, för den delen, även kvinnligt styrda) tolererar och rent av idoliserar ”Teatermannens” machismo istället för att sätta tydliga stängsel mellan de sceniska svinerierna och de privata. En pinsam parad av manliga skådespelare har genom årens lopp beslagits med kataloger av övergrepp eller övergreppsliknande beteenden, till sist uppmärksammade (i alla fall delvis) under #metoo-uppvaknandet 2017.
Man kan formulera detta på flera sätt. Som att yrket lockar en del män till att bete sig som as. Eller som att en del manliga as dras till yrket. Eller som att bägge utsagorna äger giltighet.
I bägge fallen är det dock teaterledningens oförytterliga uppdrag att hålla koll, sätta stenhårda gränser, föregå med gott exempel och snabbt gripa in när det behövs.
Även detta måste förvisso sägas med nyansering. Teatrar är unika tryckkokare, fulla av farliga potentialer för skvaller, drev och mobbing. Det händer ibland att inkapslat kollektivt raseri drabbar enskilda på ohyggliga sätt: exemplet Benny Fredriksson förskräcker alltjämt. Å andra sidan kan ensembler likna dysfunktionella familjer där vissa individer tillåts vad som helst och andra trycks ner till mos, allt i enlighet med outtalade lagar. It’s complicated på teatern, och ”det ska fan vara teaterdirektör”, som Georg Rydeberg ständigt utbrast i tv-serien ”Ett resande teatersällskap” på 1970-talet.
Men likafullt. Uppropet till teater Alandicas styrelse är en oerhörd händelse på teater-Åland och blir hoppeligen en milstolpe i vår scenkonsts historia. Inte mindre än 34 kvinnor skriver:
”Under den senaste produktionen med Teater Alandica är det flera kvinnor som har upplevt olämpliga beteenden och sexuella trakasserier. Det har visat sig att kvinnor i tidigare produktioner varit med om samma sak. Många har fått uppleva olika typer av sexuella trakasserier från manliga medverkande, alltifrån opassande skämt, kommentarer med sexuell anspelning, sexuella inviter och oönskade händer på sina kroppar.”
De raderna måtte sätta teaterstyrelsen i brand.
För Teater Alandica hanterar inte bara rutinerade, vuxna skådespelare. Genomgående har också mycket unga, rentav underåriga, skådespelare deltagit i uppsättningarna. De har varit extra sårbara och man kan också anta de drar sig allra mest för att tala högt om vad de varit med om. Brevet till teaterledningen behöver bara av den anledningen ge upphov till mer drastisk handling än bara en ”revidering av jämställdhetspolicyn” som sedan ”inför varje uppsättning kommer att läsas upp för ensemblen”. (Man tar sig för pannan. Revidering? Så den gamla policyn tillät sexuella trakasserier? Läsas upp? Så folk visste bara inte om att de inte fick stoppa ner händerna i andras trosor?).
Men framför allt bör uppropet från de 34 kvinnorna framtvinga en rejäl introspektion hos alla dem inom teatern som ”inte tagit det på allvar och sett mellan fingrarna”, som en av undertecknarna uttryckte det i Nyan igår. De som sett och egentligen vetat. De som inte tyckte att det var så farligt. Och de som kanske någon gång själva sluntit med fingrarna?
Det är med andra ord en lång och svår process som Teater Alandicas ledning nu måste påbörja. Klarar man av det internt eller behöver man professionell hjälp utifrån? De inledande kommentarerna från direktör Robert Liewendahl känns onekligen svajiga. Till Nyan säger han ”Vi har inte nåtts av informationen tidigare”, till tidningen Åland ”Jag har fått de här signalerna tidigare”. En rejäl kommunikationsfadäs i sig, men tänker man efter är bägge påståendena hur som helst lika stora uttryck för ett misslyckande.
Vill Teater Alandica tas på allvar i framtiden krävs mera. En hundraprocentigt sexuellt trygg arbetsplats för såväl kvinnor som män är bara början, trots allt. Nästa steg kunde ju vara mer drivande kvinnoroller, en och annan kvinnlig regissör samt fräschare storybågar än hur töntiga tjejer förädlas till sextroll i läder.
Mindre ”Grease” och mer ”Lysistrate”, med andra ord.
