SÖK
MENY
En rätt för alla?
Skogarna är just nu fulla av smakliga och nyttiga bär. Vem tillhör de egentligen och hur ska vi bete oss när vi plockar dem?
Det sägs vara ett bra bärår i hela landet och vi är många som tassar ut i naturen med hinkar just nu. Det märks även på sociala medier som Ålands Köp & Sälj, där företagsamma plockare säljer blåbär så det står härliga till.
För blåbären som växer vilt i skogen tillhör väl alla? Det säger väl allemansrätten?
Nja.
För att ta det juridiskt lite knaggliga först: allemansrätten är ingen lag, det är en sedvanerätt. Det betyder att den är en kutym grundad i naturliga, folkliga sedvänjor. I Sverige och på fastlandet finns det visst lagstöd för ländernas sinsemellan olika varianter av allemansrätten, men även där kan ”rätten” utläsas främst motsatsvis i lagtexterna. Det vill säga: allemansrätten omfattar det som inte är uttryckligen förbjudet.
Men på Åland är saken annorlunda, på fler sätt än ett.
För det första gäller inte den finska lagen på Åland. I avsaknad av varje form av lagstöd borde det därför vara ganska svårt att över huvud taget propsa på någon form av ”rätt” till bär och svamp, oberoende av var de växer. Det finns ju i princip ingen offentligägd mark på Åland. I stort sett varje kvadratmeter mark har en privat ägare, och de fåtaliga landskapsägda naturreservaten tillåter nästan aldrig bärplockning.
För det andra är de åländska markerna, alltså fastigheterna, generellt sett mycket mindre än på fastlandet. Det är ganska svårt för en storplockare att inte inkräkta på någon annans hemfridszon, vilket vi alla borde besinna.
För visst håller de flesta med om att man inte kan vandra in på folks privata ägor hur som helst och plocka deras hallon från stugknuten? Den enkla regeln under en skogsvandring är ju: ser du ett hus är du för nära.
Med detta sagt tillåter vår åländska sedvanerätt oss ändå att ansvarsfullt plocka bär och svamp åt oss själva, även på annans mark. Detta därför att det har varit vår naturliga sedvänja under hundratals år; ett långsamt framväxt socialt kontrakt.
Men så har vi problematiken med kommersen – när vi plockar för att tjäna pengar.
Det känns konstigt att läsa inlägg på de sociala medierna där det myndigt hävdas att kommersiell bärplockning på annans mark visst skulle vara tillåten. Borde inte dessa skribenter lyssna lite mera på de sakkunniga och tycka lite mindre? Landskapsregeringens tjänstemän är insatta, inlästa och vederhäftiga: detta är trots allt deras yrke.
Dessutom finns det något lite obehagligt i själva anspråket. Borde det inte framstå som ganska självklart att man inte hur som helst kan plocka slätt på någon annans mark och sedan sälja bären för dyra pengar? Har folk ingen hyfs numera? Eller ska vi se detta som det senaste utslaget av de sociala mediernas egocentrerade fokus på allt vi av någon anledning påstås ”ha rätt till”?
Vilket för oss fram till ett ödmjukt förslag till tumregel för alla bärplockare.
Fråga dig själv hur du skulle vilja bli behandlad som markägare. Svaret är nästan givet: du skulle vilja bli tillfrågad. Kanske rent av erbjuden någon form av kompensation?
Så gör mot andra det du vill att andra ska göra mot dig: ta reda på vem som äger skogen du tänkte plocka blåbär i. Ring sedan upp ägaren och säg: ”Hej! Har du något emot om jag tar tillvara på dina fina bär? Vi kan dela på förtjänsten, eller så får du ett par liter av det jag plockat?”
Har du tur säger kanske ägaren: ”Äsch plocka på du bara, men tack för att du frågade”, för ålänningar är generösa, bara man inte stövlar på. Eller så kommer ni överens om något tillsammans, så ni bägge blir nöjda.
För det borde vara den verkliga innebörden av ordet allemansrätt – att alla gör rätt för sig.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
