SÖK
MENY
En sång för den 2 april
Det kan kännas som att det inte spelar någon roll.
Om man röstar eller inte.
Det kan kännas tungt och tröstlöst att så mycket dikteras av dryghet och dårskap.
Man kan se ut över världen och förtvivla och slå ut med händerna och citera poeten Almqvist och ropa:
”Varför är den gode dum?
Varför är den kloke ond?
Varför är allt en trasa?!”
Det kan man.
Man kan sluta in sig i en bubbla och ge fan i allt.
Man kan hälla upp ett glas till och säga äh och dra för gardinen och slå på burken och bli grå inuti.
Och strunta. Strunta strunta strunta, tills det blir en sjukdom och ett självskadebeteende.
Eller, ännu värre, ta upp en sten.
Ta upp en sten och gå ut på gatan och kasta den i huvudet på någon och bränna ner något och välta en bil. Slå någon på käften.
Många gör så idag. Det är som att tillvaron skaffat sig en fantomsmärta.
Vi klöser efter något vi förlorat utan att veta vad det är.
Hellre gör vi någon illa än inte känner något alls.
Är samtiden en zombiefilm? Finns det sporer i luften?
Men du, nej. Ge inte upp det här.
För det finns ett vi. Det finns det, fortfarande.
Det är där allting börjar. Vi behöver inte älska varandra för den sakens skull, eller ens bjuda över varandra på middag särskilt ofta.
Men vi hör ihop. Vi hänger ihop. Vi är ett pärlband av ensamheter som hänger ihop.
Så ja, kanske känns det tröstlöst att rösta ibland. Men den som har en bättre idé får gärna räcka upp handen.
Nä, just det.
För när vi röstar blir vi ett vi.
När vi röstar väljer vi att hoppas och tro.
På oss.
Det var det här farfar satte allt på spel för, och pappa, och tiotusen röstlösa kvinnor dessförinnan och därefter.
Det är det här människor dör för eller bara kan drömma om i hemlighet.
Det här är vi, när vi är som bäst.
Klaga gärna sedan. Gnäll, riktigt.
Ropa ”Varför är den gode dum?
Varför är den kloke ond?
Varför är allt en trasa?!”
Du får.
Bara du röstar först.
