SÖK
MENY
En stadsvandrares vision
Dagens ledartext vänder sig mot ett centrum – Mariehamns. Tänk om det kunde få en saluhall?
Mariehamns centrum i ljusdunkel. Novembersolen glöder snett och gult över Torggatans tomma kullerstenar och gör vandraren sentimental; husen ”ett hemligt förtroligt skimmer får/här i den främmande stad man går”, för att tala med poeten Vilhelm Ekelund. Man minns lätt en annan tid när ljuset faller så där.
En gång var dynamiken avsevärd i just detta kvarter, med Zeipels på ena sidan och Varmans på den andra. Folk vimlade fram och åter över gatan mellan parkerade Ford Taunusar och Volkswagenbubblor på jakt efter wienerkorv på lösvikt på östra sidan eller för att finåka i Ålands enda rulltrappa på den västra. Nu ligger Zeipels öde i väntan på grävmaskinerna och Varmanshuset är sedan länge borta.
Här börjar dagens spaning.
För den östra sidan har som bekant förnyats rejält de senaste åren, med Telegrafen som ett på flera sätt oväntat – och välkommet – tillskott i Mariehamns arkitektur. Oväntat dels därför att de flesta väl trodde att det K-märkta Telegrafhuset var ett oöverkomligt hinder för Eriksson Capitals planer, dels för att lösningen på problemet – att kapsla in den gamla byggnaden i ett större komplex – var så oåländskt radikal. Samt välkommet därför att förnyelsen av centrum var fundamentalt nödvändig, efter decenniers förfall.
Ändå känns allt tomt nu. Så länge restaurang Sjöfolk fanns kunde man lura sig till att tro att kommersen puttrade på därinne och snart skulle börja koka, bara de sista bitarna kom på plats. Nu undrar man allt mer hur det ska gå för hela konceptet Telegrafen. Det är en vacker kropp i avsaknad av vitala inre organ.
Och det vore så synd om den där kroppen inte fick det rika liv den förtjänade.
Det är då vandraren får en vision.
En saluhall!
Idén ger med ens förklaringen på vad som både känts så rätt och så fel med det befintliga konceptet. Vackert, annorlunda, kittlande – förvisso. Men samtidigt ett öde torg, en inne/uteplats som försökt vara enbart inne, en trädgård förklädd till ett vardagsrum. Nu när restaurangen är borta ser man att detta är inte en enda lokal, utan en spelplats.
Så vad gör man med ett öde torg? Man ordnar en marknad. Man bjuder in en cirkus. Man idkar handel och på kvällarna håller man konserter. Allt under samlingsnamnet Mariehamns Saluhall.
Vore inte det förbålt läckert?
Det kanske inte är en ledarsidas primära uppdrag, att ge byggherrarna råd om hur de ska nyttja sina kommersiella lokaler. Men ägna visionen en tanke ändå. Inget skänker en stad en sådan identitet som en saluhall och organiserandet av den kunde göras utomordentligt (som det heter numera) agilt.
Hitta, tillskapa, anskaffa en central aktör vars uppgift är att organisera Ålands mathantverkare (börja med Harriet Strandvik eller Lena Brenner!). Låt den centrala organisatören sedan dirigera mathantverkarna, så att de kan pila ut och in ur saluhallen som småfiskar i takt med de olika säsongernas ebb och flod, uppmuntra samarbeten kring personal och logistik, organisera festivaler – och knyt alltsammans till en eller flera kafé- eller restaurangrörelser som kan minimera det ofrånkomliga svinnet som följer med färskvaruförsäljning.
Vandraren börjar fantisera allt vildare.
Tänk food court på helgerna.
Dra in Ålands Slöjd & Konsthantverk i det hela – de ska ju redan hålla julmarknader i december.
Anordna konstutställningar – det finns ju redan ett galleri längre ut mot gatan.
Håll konserter på kvällarna runt Vinbaren – mycket vällovligt började ju den typen av evenemang uppstå under Sjöfolks sista tid.
Utnyttja akustiken – bjud in teater- och operaensembler. Tänk om Mariehamns Saluhall också kunde bli en konserthall?
Hyr in en duktig inredare som kan arbeta med den magiska rymden i Telegrafen – tänk ljusterapiarmaturer på vintern och tusen kulörta lyktor på sommarkvällarna. Eller skapa en piazzakänsla med klängrankor och tvätt på torklinor?
Mariehamn skulle få ett centrum igen, med Ömsens jätteprojekt på andra sidan gatan som ett komplement, snarare än en konkurrent, för att locka tillbaka Jomalaemigranterna.
Tänk så staden skulle leva och frodas, från Busstorget ända till Norra Esplanadgatan.
Tänk vad fint det kunde bli.
Mariehamns Saluhall.
Tänk.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
