SÖK
MENY
En USA-trend vi kan vara utan
HOTA HOTARNA BÄTTRE
Samtiden erbjuder många fallgropar – och dödsfällor. Hur ska man hantera att Mariehamns centrum fylls av poliser i skyddsvästar, några av dem utrustade med automatkarbiner, tyst vakande, fåordiga och redo till våld?
Inte känns det roligt. Däremot känns det alldeles nödvändigt. Begreppet ”skjutning” (ännu ett av alla dessa språkliga horrörer som onödigtvis inlånats från engelskan) är ju deprimerande aktuellt även i vår närmiljö: det väpnade våldet slår nya rekord i vårt grannland, massmorden galopperar i USA och Åland lär vara vapentätast i EU.
Det är heller inte länge sedan en åländsk man med uppenbara vanföreställningar försökte beväpna sig för att ”straffa” de feminister och hädare av hans tro som han såg sig satt att ”valla på rätt”, som han uttryckte saken i tingsrätten i januari i år. (Mannen genomgår fortfarande en rättspsykiatrisk utvärdering.) Hur det hade gått om han hade fått tag på ett skjutvapen är minst sagt obehagligt att tänka på.
Kort sagt, hot av den sort som ska ha riktats mot en affärslokal i centrum i måndags måste tas på allvar. Och det allvarstagandet måste bestå även när inga akuta hot föreligger.
Räcker lagstiftningen och rättsskipningen till på området?
Det finns anledning att ifrågasätta det. Brottsrubriceringen ”olaga hot” har som maxstraff två års fängelse, men normalt sett utdelas dagsböter. Det är enerverande otillräckligt. Det finns inslag i den moderna Jodelkulturen som snuddar vid terror, rent juridiskt en mycket allvarlig handling syftande till att väcka skräck i samhället. Det borde gå att beivra bättre.
I Sverige kan ett olaga hot också vara grovt – vilket inte är fallet i Finland – och minimistraffet är då nio månaders fängelse. Är det så orimligt att införa en liknande brottsrubricering hos oss?
OCH SAMTIDIGT, PÅ ANNAN PLATS …
… händer samma sak om och om igen med deprimerande regelbundenhet: masskjutningarna i USA. Den gängse definitionen av en dylik dikterar att minst fyra människor ska ha träffats av kulorna vid samma tillfälle – skjutningarnas antal i år uppgår sedan massakern i Texas i lördags till 208 stycken (enligt Gun Violence Archive). Det gör mer än elva masskjutningar i veckan.
Allt tydligare går det också att urskilja ett mönster i förövarnas motiv, när ideologier är inblandade. Enligt en rapport från Anti-Defamation League i februari var ”samtliga extremism-relaterade [skjutningar] under 2022 utförda av högerextremister av olika slag.”
Det är nu 28 år sedan den amerikanska högerextremismen fick ett ansikte i massmördaren Timothy McVeigh, som den 19 april 1995 sprängde ihjäl 168 människor i Oklahoma City med en hemmagjord gödselbomb. I en ny bok om händelsen (”Homegrown”) skriver journalisten och advokaten Jeffrey Toobin att ”när det gällde vapen gjorde McVeigh mera än att bara argumentera för sin egen rätt att bära och använda dem: han ingick i ett begynnande korståg som sedan dess bara blivit mer och mer extremt.”
För det är ett faktum att det allt oftare framförs i den amerikanska politiska debatten att konstitutionens påstådda ”rätt att bära vapen” är ett sätt att säkerställa att alla medborgare ska kunna göra uppror om regeringen blir odemokratisk. Denna påhittade och bokstavligt talat livsfarliga ståndpunkt har i nutiden flyttat rätt i det Republikanska partiets vardagsrum, där den omöjliggör all lagstiftning mot vapen.
Medan det amerikanska samhällskontraktet trasas sönder i all snabbare takt stärks extremisterna. Förövaren i Texas i lördags hetsade på typiskt vis mot kvinnor och svarta på sociala medier och bar på nazistiska insignier när han mejade ner sina offer. ”Allt mer liknar detta ett lågintensivt, ständigt pågående högerextremt uppror mot resten av oss”, skriver Michelle Goldberg i New York Times.
Samtiden erbjuder många fallgropar – och dödsfällor.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
